Grym och omänsklig behandling samt tortyr är förbjudet enligt lag

Grym och omänsklig  behandling samt tortyr är förbjudet enligt  lag

Enligt sveriges grundlag samt europakonventionen  och konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta(CRPD) råder det totalförbud mot grym och omänsklig behandling samt tortyr av alla människor  men det finns tydligen ett  område där det är fullt tillåtet att använda sig av detta förfaringsätt

Området där det är tillåtet  handlar om oss funktionsnedsatta med stora hjälpbehov på grund av våra funktionsnedsättningar oss får man enligt både regering,riksdag,förvaltningsrätterna samt sveriges kommuner använda sig av detta

Man visar det med alltydlighhet genom att man hela  tiden gör allt man kan för att vi aldrig skall få leva ett fullt fungerande liv utifrån våra egna förutsättningar

Att man har förbundit sig att ge oss den personliga assistansen som vi har behov av för att just kunna leva ett fungerande liv utifrån våra egna förutsättningar är inget som man tar någon som helst hänsyn till

Man vill helt enkelt att vi själva väljer att avsluta våra liv så att  dom slipper ta något som helst ansvaför  oss enlig deras stiftade lagar och  undertecknade åtaganden i enlighet med  våra mänskliga rättigheter

Omdetta inte är både grymt och omänskligt  samt psykisk tortyr  så vad  skall vi då kalla den behandling som vi dagligen  utsätts för av våra makthavare som handlar som både domare och bödel över våra liv

När omsorg blir förtryck

När omsorg blir förtryck

Människor med funktionsnedsättning ska självklart få den hjälp och stöttning de behöver för att klara sig i livet. Men omsorgen och hänsynen kan också bli för mycket – gå för långt och förvandlas till förtryck istället.


I tidningen Föräldrakraft kunde vi läsa om företaget Industrilås, vars medarbetare till största del är deltagare i daglig verksamhet, och bara har aktivitets- eller sjukersättning, plus en ynka ”flitpeng” som ”lön”.
”Ett riktigt jobb med tryggheten kvar” löd rubriken. Chefen menade att det var positivt att medarbetarna har kvar samma inkomst även om de skulle förlora jobbet, ”fallet” blir på så sätt inte lika stort, resonerade han. Och visst är det tryggt när det alltid är samma – man vänjer sig snabbt vid en viss levnadsstandard, så om den plötsligt sänks igen kan det ekonomiska fallet bli tufft att hantera.  
   Men så är livet – det finns aldrig några garantier. Man kan inte veta vad som kommer härnäst, och det kan också vara positivt. En möjlighet till nystart. Vid varje förändring eller motgång utvecklas man, får erfarenheter och perspektiv. Man växer och lär sig nya saker som man har nytt av på ett eller annat sätt.
   Det finns många företag som Industrilås ute i landet, som utnyttjar strukturerna. Exakt vad säger att en person inte bryr sig om var pengarna kommer ifrån eller hur mycket det är bara för att denne har en funktionsnedsättning? Tvärtom visar många studier på det självklara – att personer i den här gruppen har svårt med ekonomin och måste få hjälp från ex föräldrar för att komma upp i en värdig levnadsstandard, samt att många mår dåligt av att de får jobba utan riktig lön. Men ingen är intresserad av att ta debatten då de bara ska förväntas vara tacksamma för att över huvud taget ha en ”meningsfull” ”sysselsättning”. Samhället försörjer ju dem, de ska vara tacksamma för det.  

Exakt vad vinner man på att skydda en människa från livet bara för att denne har en funktionsnedsättning? När barn ska lära sig bowla lägger man skydd i rännorna så att klotet inte kan åka ner där. Men du kan inte bli en duktig bowlingspelare om du inte lär dig att hålla klotet på banan av egen kraft!
   Livet är likadant. Du kan inte lära dig att klara dig i livet om du inte får göra misstag. Ramla. Ta dig upp. Ja aj, det gör ont att slå sig. Men det ingår i livet!

Jag har träffat skrämmande många funkisar som blivit förstörda – socialt misshandlade av välvilliga medmänniskor som curlat och satt upp inbillade hinder. De är livrädda för diverse saker, är ännu mer osjälvständiga än de i själva verket skulle behöva vara. De är helt eller delvis oförmögna att lita till sin egen förmåga.
   Men allra mest utsatta är de med psykisk utvecklingsstörning, förvärvade hjärnskador och demenssjukdomar, som får leva sina liv genom dominanta goda män och förvaltare som bestämmer precis allt. I vårt grannland Norge har bara hälften av alla med intellektuell funktionsnedsättning Goda män. Vad är det som gör att vi i Sverige har ett sådant sjukligt behov av att kontrollera människor? Visst, de här grupperna har ofta svårt att ta sig för saker, ta egna initiativ. Men hur stor del har inte omgivningen, samhället och politikerna i det? Är det några som blir söndercurlade så är det de här personerna! Deras liv är förutbestämt – var de ska bo, var de ska ”jobba” – allting.

Förmynderi är vanligt bland funktionshindrade, inte bara i juridisk mening med gode män och förvaltare, utan också socialt förmynderi av politiker, personal, ja till och med av den egna familjen! Konsekvensen blir ofta att man ställer skyhöga krav på sig själv – det blir en sport att bevisa att man klarar saker och man mäter sitt värde i vad man presterar. Eller så blir man mer eller mindre passiviserad och rädd för världen utanför – man vågar inte kasta sig ut. Man blir en trygghetsnarkoman som utgår ifrån att allt skiter sig om man försöker bryta sig loss från strukturen.
   Båda tillstånden är mycket farliga om de går för långt.
   Man kan faktiskt dö av det.
   Men det är väl det ni innerst inne vill?


Linda Åkesson

Medborgarrätt, Lex Justitias och Tystnadens retorik…

Medborgarrätt, Lex Justitias och Tystnadens retorik…

Tystnad är i mänskliga relationer är ofta en grym och förkastlig strategi om man önskar komma vidare ur en återvändsgränd. Sak samma om politiken väljer tystnad genom att förlägga fokus någon annanstans för att slippa diskutera grundfrågan.

När LSS-reformen kom i bruk i mitten av 90-talet, taget av en enhetlig riksdag och dessutom under svåra ekonomiska tider; fick det många att känna en enorm stolthet över den grad av civiliserad handlingskraft som folkmajoriteten uppvisade, det gav faktiskt efterklang i hela världen. Helt i nivå med andra stora demokratireformer som när de första länderna avskaffade slaveri, och när kvinnlig rösträtt infördes.

Sverige visade att de vackra orden i grundlagen inte bara var floskler, ”Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”. Vidare konkretiseras det skrivna än mer tydligt i de olika speciallagstiftningarnas skarpa portalparagrafer som finns inom välfärdsområdet, som Hälso- och Sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen m fl.

När LSS (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade), kickade igång i mitten på 90-talet kunde jag lämna den hjälp jag fick i mitt vardagliga liv via kommunens hemtjänst. Kommunens service ägde sitt värde, men dess organisatoriska ramar var formulerade så att insatserna begränsades till det absolut mest basala, även om den fantastiska personalen ofta gjorde sitt yttersta för att göra verksamheten så mänsklig som möjligt. Själva ramverkets kultur var grundad i en ålderdomlig syn på medborgarrätt och känsla för individens behov av självbestämmande och integritet. Prioriteringen blev stenhård av vad som skulle hinnas med inom de få timmarna, någon bestämmanderätt över hur välja innehåll eller vilka personer som skulle få beträda mitt allra mest privata ägde jag heller inte. Om jag önskade välja bort veckans dusch mot att istället få en kväll på krogen eller gå på ett politiskt möte; förvisso oduschad, var detta mot ”reglementet”, duschad eller ej. Många gånger kan social samvaro vara mycket mer värt än allehanda städgöromål eller sjukvårdande insatser. Det var bl.a. den låga ambitionsnivån med hemtjänsten som faktiskt initierade framtagandet av LSS. Insatserna skulle nu inte enbart grundas på ett sjukdomstänk, diagnoser, utan demokratiska och etiska värden konkretiserade i form av rätt till delaktighet, självbestämmande och integritet.

LSS med sin utgångspunkt i demokratiska grundprinciper möjliggjorde en faktisk frihetsrevolution i ordet sanna mening! 10-årsjubileet av lagens tillkomst firade jag genom att skriva en artikel för en facktidskrift. Jag hyllade lagen som befriat så många från sin husarrest, vidare hyllade jag alla de personliga assistenterna, en helt ny yrkesgrupp, vilka utför ett ytterst kvalificerat arbete, vars lön inte på något sätt står i proportion till kraven och ansvaret. Dessutom ofta unga, inkastade i psykosocialt komplexa sammanhang, utan någon utbildning eller tillgång till proffsig handledning.

Tack vare LSS fick jag själv möjligheten att påbörja och avsluta en av Sveriges längsta professionsutbildningar, till leg. psykoterapeut och examinerad handledare/lärare för dito yrkesverksamma. Bara ett par år innan lagens tillkomst blev jag ”erbjuden” att tillsammans med andra handikappade få bo på ett gruppboende och som ”sysselsättning” skulle jag ägna mig åt att plocka ihop några slags pappersklämmor. Så beklämmande…

De medborgerliga rättigheterna som följde med LSS-reformen, gav mig chansen att starta eget inom mina intresseområden psykoterapi och psykosocialt arbete. Jag engagerade mig i flera företag, blev föreståndare, chef och arbetsledare för ett gäng anställda och som man säger, välsignades jag med att få uppleva det vederkvickande, ett allmänmänskligt behov, i att få ”göra rätt för sig”. Det fina med LSS är att samtidigt som man erhåller status som fullvärdig så medborgare medges man möjligheten att uppfylla sina skyldigheter som solidarisk samhällsmedlem, likväl som att få hjälp med att torka sig i arslet, i vilket om ej är fallet inte känns så vederkvickande…

Idag kan jag inte skriva någon hyllningsartikel till LSS ära. I ca 10-15 år har det pågått en hetsjakt i vårt samhälle på människor som inte går rakt och disciplinerat på den så kallade ”arbetslinjen”, den som inte arbetar skall heller icke äta! Därav är en nedrustning av välfärden legitimerad, i alla fall enligt denna ihåliga retorik. Svårt funktionshindrade som tidigare beviljats personlig assistans, och vars funktionsförmåga inte förändrats till det bättre, erhåller vid omprövningar numera avslag på sin assistans på löpande band, dessutom utan att lagtexten förändrats eller det skett en genomlysande debatt av frågan. Politiken har som ansvar att ha koll på att förvaltningar och domstolar följer det lagverk som regering och riksdag med folkmajoriteten som grund fattat beslut om. Om glidningar från lagens intentioner uppstår ska politiken reagera och garantera rättsäkerheten, men politiken har tigit…

Människor med svåra medicinska problem får avslag på sin sjukersättning, människor kollapsar av stress för att de gett allt de har för sitt arbete där orimliga krav ställts på ytlig effektivitet; ironiskt nog inte sällan själva vårdpersonalen, skolfolk och andra inom välfärdsprofessionerna. Personer, som ofta traumatiserats redan i barndomen, som sedan hamnat snett pga. Psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet skyfflas undan med en diagnos stämplad i pannan, och vips så har man gjort ett strukturellt samhällsproblem till en individfråga. Gå till en självhjälpscoach, tänk positivt, du blir vad du tänker, ung, frisk, vacker och framgångsrik! Om du inte lyckas? Skyll dig själv, ryck upp dig för satan! Du måste tänka mer positivt! Du blir ju vad du tänker, har du inte fattat det, är du dum eller?!

Jag föreslår att det inrättas en ”Lex Justitias”, en av staten organiserad myndighet vilken personer kan vända sig till för att garanteras juridisk support i ärenden där man erhållit tveksamma avslag på insatser vilka ingår i välfärdssystemet. Att det idag inte råder någon rättsäkerhet inom området går inte att blunda för. Människor som är så sjuka och slutkörda av sin grundproblematik, har inte en chans att vare sig ekonomiskt anlita någon konsult, eller att på egen hand driva dessa oerhört krävande processer.

Jag ser ett mönster. Ett otäckt mönster som en norsk sociolog benämnde med orden, ”vårt förakt för svaghet”. DET handlar om ett oetiskt odemokratiskt styre där politiker talar med dubbla tungor. Tungor som spridit signaler till domstolar, förvaltningar och tjänstemän om att det nu är dags att hålla ner kostnaderna, detta utan föregående debatt och analys. I andra länder kallas sådant för ministerstyre. Tidsandans diskurs är strikt ekonomismisk, dessutom ”dum- ekonomisk”, där kortsiktiga kalkyler leder till samhällsekonomiska negativa spridningskonsekvenser och bristande kostnadseffektivitet på alla plan. Även om det nu skulle vara så att ekonomin inte tål medmänsklighet vore det minsta man kunde begära att de som sitter på makten att besluta också delger dessa fakta, så vi kan välja, prioritera vad vi finner viktigt och som bärande grund för vårt gemensamma samhällsbygge. Det skulle ju kunna vara så att folkmajoriteten önskar prioritera en välfärd grundad på humanistiska värderingar, och man är beredd att välja bort annat som inte anses lika viktigt. Men tystnaden är monumental. Få talar om etik och demokrati, hur vi i ett samhälle skapar förutsättningar för att kunna leva civiliserade anständiga liv med oss själva och i relationen till andra.

I återkommande undersökningar gjorda på Göteborgs universitet följer man vad folket prioriterar som viktiga politiska frågor. Återkommande, och oberoende av partifärg hamnar önskan om en god välfärd på en topp- placering. Av någon underlig anledning har denna målsättning i konkret handling försvunnit från proffspolitikernas agenda. Hur kan det komma sig? Varför förs inte en debatt kring etiska och demokratiska grundläggande värdefrågor? Varför ska en familj som får barn med ett funktionshinder, genomtänkt och strukturerat slås ut ur gemenskapen? Varför ska en vuxen som är med om en olycka/drabbas av sjukdom inte kunna få fortsätta arbeta med det som skulle ha fungerat med en professionell assistans? Vad kommer det sig att staten förväntar sig återetablerandet av en kultur där heroiska anhöriga och vänner till självutplåningens gräns ska ta hand om sina nära och kära? När vi vet att det på sikt leder till att ytterligare familjer brakar samman med sjukskrivningar, kostnader för institutioner, dåligt kostnadseffektiv hemtjänst, hälsovård mm; för att inte tala om de privata personliga tragedier som medföljer. Även barn med funktionshinder har rätt till att få växa upp till självständiga och ansvarsfulla individer som inte hamnar i det osunda beroende som medföljer av att ständigt vara hänvisad till de allra närmaste.

Betänk att raserandet av LSS kunnat uppkomma trots att det finns ett kostnadseffektivt system utvecklat, som visat sig vara samhällsekonomiskt dynamiskt, samtidigt som den tillvaratar grundläggande mänskliga rättigheter. Systemet är självklart inte helt perfekt, det kan utvecklas på många plan. Man kan, och ska absolut diskutera ekonomi, den debatten gagnar de som tror och önskar ett civiliserat samhälle vilande på principen om alla människors lika värde, rättvisa och demokrati. Man ska även diskutera missbruk av välfärdssystemet, men man ska inte blanda bort korten! Polis och andra myndigheter som är experter måste fokusera på den delen; detta kommer att gynna de personer som p.g.a. sjukdom och skador är mest i behov av välfärdsinsatser. Det är väl ingen som ifrågasätter fri företagsamhet för att mängder av företag ägnar sig åt systematiskt skattefusk eller bryter mot arbetsmiljölagstiftning? Eller att rätten att stanna hemma p.g.a. sjukdom hos sig själv, eller vård av sjukt barn ska avskaffas för att det uppenbarligen finns falska sjukanmälningar?

Politiken och stor del av media har ”kidnappat” agendan om hur man för diskussioner kring LSS och förhållanden som ligger nära det vardagliga levda livet. Det gamla och tillika fula retoriska knepet att föra över diskussionen till något annat för att man inte vill diskutera kärnfrågan måste jag tyvärr medge att man lyckats fuska bort, på samma sätt som fusket spritt sig bland förvaltningar, tjänstemän och domstolar. Men det hindrar inte att vi kräver att tystnaden bryts och att vi sätter ord på vad vi egentligen står beträffande frågor som rör människors lika värde, delaktighet och rätt till fullt medborgarskap i samhället. Vad som står i glänsande portalparagrafer och partiprogram måste konkretiseras i handling. Styrning av hur välfärdssamhället organiserar sitt stöd till de mest utsatta, de som är i behov av vår solidaritet och medmänsklighet. Det här är ingen avgränsad specialfråga; det avslöjar och återspeglar en djupare syn på medborgarrätt och människovärde.

Det handlar om dig och mig, du kan få ett barn med funktionshinder eller sjukdom/skada, du kan drabbas själv eller någon som står dig nära. Inget vi önskar tänka på till vardags, det får man ta om det kommer… men betänk då att om och när det kommer, kanske det enda som ligger i posten är ett avslag på assistansansökan och biljett till utanförskapet, och en bedövande tystnad…

Petri Mykkänen Örebro

Är vi nte värda att få leva ett fullgott liv?

Är vi nte värda att få leva ett fullgott liv?

Man kan som funktIONSNEDSATTmed behocvav praktisk hjälp av en annan person för att kunna fungera i vardagen verkligen ställa sig den frågan.

Det är bara att se hur vi blir behandlade av våra makthavare som hela tiden ifrågasätter våran rätt till den praktiska hjälp som vi behöver för att kunna fungera i vardagen .

Man anser från våra makthavare och andra myndighetspersoner att vi kostar samhället för mycket för att vi har behov av andra personer med en del praktiska göremål för att vi ska kunna fungera i samhället utifrån våra egna förutsättningar.

Man påstår att vi överutnyttjar samhällets resurser för att vi ska kunna få leva ett fullvärdigt liv utifrån våra egna förutsättningar.

Men detär ingen som verkligen är beroende av andra personer för att kunna fungera i vardagen som begär mera hjälp än man verkligen har behov av för det är som så att människan vill klara sig själv så mycket det bara går.

Det är bara att se på våra barn när dom växer upp bland det första dom säger kan själv och det är likadant med oss som har FUNKTIONSNEDSÄTTNINGAR som gör oss broende av andra människor för att kunna fungera vi vill klara oss själva så mycket vi bara kan.

Nen ändå blir vi hela tiden ifrågasatta om vi verkligen har behov av den hjälp som vi behöver för att kunna få leva ett fullgott liv .

Man tar tid på oss för varje behov somvi påstår att vi har och ifrågasätterden tid vi själva uppger att det tar att utföra vissa saker i den personliga hygienen och man drar gärna ner på det antal timmar som vi behöver hjälp och det får den följden att vi inte ens kan få hålla oss rena och fräscha.

Vilken annan samhällsmedborgare blir så illa behandlad av våra makthavare och andra myndighetspersoner som vined FUNKTIONSNEDSÄTTNINGAR som gör oss helt beroende av andra människor för att vi ska kunna få leva ett fullgott liv utifrån våra egna förutsättningar?

Har samhället verkligen inte tid och råd att låta oss få leva ett fullvärdigt och jämligt liv som andra samhällsmedborgare har?

Betänk att det kan var ni själva som får dessa behov nästa sekund vill ni då inte få leva ett fullvärdigt liv utifrån era egna förutsättningar?

Om ni själva skulle råka ut för en sjukdom eller olycka som skulle göra er funtionshindrad som får den konsekvensen att ni blir helt beroende av andra människor

för att kunna få leva ett fullvärdigt liv skulle ni då acceptera en massa begränsningar i er rörelsefrihet bara för att andra så tycker ?

Svaret skulle med all sannolikhetbli ett kraftigtnej från er sida så varför ska vi då behöva acceptera era bgränsningar som ni GENOMFÖR FÖR OSS

Vilket samhälle för funktionshidrade vill vi har i framtiden igentligen

Vilket samhälle för funktionshidrade vill vi har i framtiden igentligen

Ska vi ha ett samhäle där vi ggemensamt genom våra skatter finnansierar den handikappomsorg vi vill ha eller hur ska man annars kunna lösa det så att alla funktionshindrade kan få leva ett värdigt liv utifrån var och ens egna förutsättningar

Vi har en FN konvention som säger att vi har rätt att få det stöd och hjälp som vi harbehov av men vem ska avgöra vilka behov vi verkligen har alla var och en för vi är defakto helt olika individer allihop och vi har alla olika behov var och en så man kan ite säg att så här ska det se ut för hela gruppen för det kommer inte att fungera i verkligheten

Om vi ska ha en funktionshiderpolitik i samhället där alla får leva ett värdigt liv och verkligen får den hjälp och stöd som man är i behov av så måste man från samhällets sida också se till att det finns ekonomiska resurser till en sådan politik där vi gemensamt är med och betalar genom att ha en skattefinansierad handikapponsorg och då kan man inte hålla på med en massa skattesänkningar och ha en massa konstiga avdrag såsom man har i Rot och Rut man har heltt enkelt inte råd med dessa skattesänkningar och konstlade avdrag för en lite klick i samhället

Det är nu verkligen hög tid att vi bestämmer oss för vilken väg vi ska gå i framtiden för att dom med funktionshinder också ska få leva ett värdigt liv utifrån var och en egna förutsättningar

Men för att vi ska kunna få detta samhälle där vi med gemensamma krafter ser till att funktionshindrade också i framtiden ska kunna få leva i samhället som alla andra så måste vi också engagera ossalla för ett gemensamt mål och inte bara stå och knyta näven i byxfickan och vänta på att andra ska se till att även funktionshindrade får rätten till ett värdigt liv nej vi måste nu verkligen samla ihop oss för vårt gemensamma mål nämligen ett samhälle där även funktionshindrade har en själ ska vara vskriven plats i samhället och inte bli satta på undantag som dagens makthavare helst vill att vi ska

 

I morgon är det den intenationella förintelsedagen 27 januari varje år

I morgon är det den internationella förintelsedagen som vi inte får glömma bort  det var dom funktionsnedsatta man börgade med i förintelsen

Om vi ser vad som sker i dag med alla starka krafter som på alla sätt vill förhindra att vi får leva ett fungerande liv i full samhällsgemenskap så är vi snubblande nära  det som skedde och det måste vi verkligen vara vaksamma över så att det inte sker ännu en gång

Läs nedanstående atikel från  Handikapphistoriska föreningen

1

 Av Karl Grunewald

Förintelsen började med de funktionshindrade barnen.

Sedan 1999 är den 27 januari en minnesdag för den dag då Auschwitz öppnades. HandikappHistoriska Föreningen erbjöds att deltaga med ett anförande i Stockholm om hur förintelsen började. Dess vice ordförande Karl Grunewald höll då detta anförande.

Hösten 1938 skrev ett par föräldrar till ett svårt funktionshindrat barn till Hitler och bad att överläkaren på barnkliniken i Leipzig skulle få avliva deras barn. Brevet överlämnade Hitler till sin livläkare Karl Brandt, som tillsammans med ordförande i det juridiska utskottet i Riksdagen, gav det begärda tillståndet vilket vidarebefordrades till andra barnöverläkare för liknande fall. De gav bara ett muntligt besked, för att media inte skulle få kännedom om det.

I augusti1939 – alltså samtidigt som kriget började – utfärdade regeringen en strängt förtrolig förordning att alla barn under tre års ålder, som hade missbildningar av olika slag, skulle registreras. Senare ändrades åldern till 16 år. Förteckningen skulle skickas till den statlige distriktsläkaren i den region där föräldrarna bodde. Denne skulle meddela föräldrarna att staten har inrättat särskilda avdelningar vid vissa anstalter, där man utvecklat behandlingsmetoder, som ledde till att deras barn kunde förbättras. Det rörde sig om 30 sådana anstalter. – De flesta föräldrarna gjorde så frivilligt, men senare infördes ett tvång.

De barn som efter undersökning ansågs kunna utvecklas, fick föräldrarna hämta hem igen, men de andra gav man sömnmedel (luminal) och för lite mat, så att de tynade bort – det skulle ge sken av ett naturligt sjukdomsförlopp. – Denna barnaktion pågick i ett par år och man beräknar att man tog livet av fem tusen handikappade barn på detta vis.

I oktober 1939, beslöt Hitler att en likadan aktion skulle göras med vuxna, som var intagna på anstalter och som ansågs vara obotliga. Han bemyndigade doktor Brandt och talmannen i Riksdagen, att auktorisera vissa läkare, som hade uttalat sig för dödshjälp, att ge sådan. Aktionen kom att kallas Aktion T4.

De två bemyndigade inrättade en kontrollnämnd i Berlin dit alla vårdanstalter och psykiatriska sjukhus skulle skicka blanketter på patienter, som levde ett – vad man kallade – ovärdigt liv. Man skulle bl a ange om de hade släktingar och eventuella besök av dem. 2

På kontrollnämnden anställdes över 40 anonyma läkare, som granskade blanketterna. De avgjorde vilka som skulle transporteras till en av de sex anstalter där man hade ordnat med en gaskammare, kamoflerad som duschrum, och ett krematorium. Man använde sig av koloxid, som förvarades i stålflaskor, och som leddes in i gaskammaren. Ansvarig för proceduren var en överläkare. – Dessa berättade vid domstolsförhandlingar efter kriget hur människor skrek och bad om sina liv. – I regel dödades de nyanlända redan inom några timmar efter ankomsten. Det kunde vara fråga om 30 – 40 personer varje dag per anstalt.

Det enda besked som de anhöriga fick var att en förflyttning var nödvändig för att skapa plats för krigsskadade eller för att vederbörande skulle få speciell behandling på en annan anstalt.

Askan av den döde samlades i en urna som skickades till de anhöriga. De fick även en förfalskad dödsattest och ett särskilt s. k. tröstebrev undertecknad av läkare med ett fingerat namn. I det stod det bl a : ”Med tanke på hans allvarliga obotliga sjukdom måste hans död, som räddade honom från en livslång vistelse på en anstalt, betraktas som en befrielse.”

Det var på dessa sex dödsanstalter som nazisterna lärde sig att döda människor och där man utbildade personal för de kommande förintelselägren.

Aktion T4 skulle genomföras i största hemlighet. Därför finns det mycket få handlingar om den. Man kan därför fråga sig vad visste befolkningen om detta? Uppenbart förstod allt fler vad som pågick, som t. ex. personalen på anstalterna varifrån patienterna skickades och som försökte saboterade aktionen på olika sätt. Efterhand förstod även de anhöriga till de drabbade. Många av dem tog helt enkelt hem de sina, när de hörde ryktet om förflyttning. Invånare på orterna där anstalterna låg protesterade även. Dom såg ju bussarna som kom och den svarta röken som steg upp från krematoriet. Till slut började kyrkliga ledare att skriva protestskrivelser. – Man kan påstå att efter en tid visste flertalet av befolkningen tillräckligt, för att inte vilja veta mera. De flesta förhöll sig likgiltiga inför hela aktionen.

Efter nitton månader gav Hitler order om att avbryta Aktion T4. Då hade ca 70 000 patienter dödats på detta sätt. Varför han gav denna order vet ingen, kanske var det en effekt av protesterna. Men det betydde inte att man slutade döda funktionshindrade barn och s. k. arbetsodugliga vuxna. Det skedde på vissa läkares och personalens eget initiativ, genom överdosering av mediciner och undernäring.

Personal från dödsanstalterna skickades till Polen för att bygga upp speciella förintelseläger där. Det blev fyra sådana som byggdes under åren 1941 och 3

  1. Det mest kända hette Treblinka. Förintelselägren placerades vanligen på ett ödsligt och obefolkat område. Deras syfte var att döda så många judar så snabbt och effektivt som möjligt.

Koncentrationsläger började nazisterna att bygga upp redan kort efter maktövertagandet 1933. De var arbetsläger för olika minoriteter och fångar, men några av dem omändrades till förintelseläger in på 1940-talet. Läkare vid kontrollnämnden i Berlin skickades ut till koncentrationslägren för att sortera ut de som var arbetsodugliga och sedan för att hjälpa till med dödandet av nyanlända.

Det är svårt att förstå hur nazisterna kunde få så många att döda sina egna medborgare och dessutom på detta grymma sätt. Man måste gå tillbaks i historien och se varifrån nazisterna fick sina idéer.

Grunden var den rasbiologiska läran som utvecklades särskilt i England, i slutet av 1800-talet. Rasbiologerna menade att de högt utvecklade raserna kommer att gå under om man inte stoppar degenerationen. Den är en följd av – trodde man – att mindervärdiga och arbetsodugliga ökar i antal i befolkningen, på bekostnad av de begåvade och kreativa, dom som kan utveckla våra samhällen. (I verkligheten blev det tvärtom. De fattiga minskade successivt och begåvningen ökade i befolkningen.)

Detta ledde till beslut om olika rashygieniska åtgärder i hela västvärlden och USA – alltså även i vårt land. Man införde förbud för vissa handikappade och psykiskt sjuka att gifta sig, stiftade steriliseringslagar och byggde allt fler anstalter för utvecklingsstörda för att förhindra barnalstring.

Vid denna tid bildades i alla västeuropeiska länder och i USA mentalhygieniska föreningar, med framförallt psykiater som medlemmar. I dessa diskuterade man barmhärtighetsdöd av obotliga psykiskt sjuka och handikappade. Detta passade bra in i Hitlers program, när han skrev det i början av 1920-talet. Han var besatt av den ariska rasens överlägsenhet och lät sig övertygas av rasbiologerna, om hotet av mindervärdiga människor och deras ärftlighet.

Nazisternas aktioner föregicks av en systematisk propaganda för barmhärtighetsmord långt före krigsutbrottet. Det skrevs i tidningarna och det gjordes flera filmer i Tyskland om det berättigade i barmhärtighetsmord.

Det stora felet med den arvsbiologiska läran var, att man övervärderade arvets betydelse. Till och med fattigdomen trodde man var ärftlig. Man förstod sig inte på ekonomins och de sociala faktorernas betydelse. 4

Så illa kan det gå om man inte förhåller sig kritisk till vetenskapliga resultat och om man blint underkastar sig auktoriteter.

Världen är dessvärre fylld av människor, som precis som på Hitlers tid, låter sig förledas till onda handlingar. De faller offer för starka ledare och saknar förmåga att själva bedöma vad som är onda eller goda handlingar. Det är inte en medfödd förmåga, utan något som vi alla, var och en, måste utveckla inom sig, genom goda förebilder och genom att vara kritisk och reflekterande.

Referenser

Schmuhl H-W, Förintelsen började med de utvecklingsstörda, Intra nr 1/1999.

Screiber B, Männen bakom Hitler. En tysk varning till världen. Kommittén för Mänskliga Rättigheter, 1986.

Jag dör hellre än tar emot hjälp via hemtjänsten

Jag dör hellre än tar emot hjälp via hemtjänsten

Jag dör hellre än  tvingas att ta emot hjälp via hemtjänsten säger allt flera funktionsnedsatta med hjälpbehov och det visar på vilket dåligt ryckte hemtjänsten har trots alla rapporter från kommunerna över hur bra hemtjänsten är i deras kommun

Det man framförallt vänder sig emot är den enormt stora genomströmningen av personal somskall komma in i bostaden

Detta beror helt på att man från  utförarna inte kan lägga ett schema på rätt sätt men det finns även en uppfattning att hjälptagaren och personalen inte skall kunna lära känna varandra   så att inga fördelar kan uppnås frå någon dera parten

Även detta med att man blir fråntagen allt självbestämmande över hur man vill leva sitt liv är en stor bidragande orsaktill att man säger sig vara bereddd att avsluta livet i förtid

Tittar man sedan på matsittuationen så anser många att man  måste fåhjälp att både inhandla och tillaga sin egenmat i stälet för dom vedervärdiga matlådorna utan något näringsvärde och betala dyrt för dessa

Även detta med att man kan tvingas att leva i sin egen avföring under en längre tid enbart för att man inte får den nödvändiga hjälpen för att kunna tas sig tilltoaletten i tid är ett moment som kan vara avgörande för att avsluta livet i förtid

Vi måste få en fungerande hemtjänst som helt utgår från den som har hjälpbehov och vad denne själv anser sig behöva hjälp med och i vilken omfattning hjälpen skallges  samt på vilken tid på dygnet man behöver hjälp

Det får inte vara som så att en kommunal tjänsteman skallsjälvständigt besluta över hur andra människor skallleva sina liv detta står helt i strid gentemot både lagarna och CRPD

Sverige har förbundit sig att förändra samtliga lagar,föreskrifter samt gamla sedvänjor som förhindra det fulla deltagande i samhällslivet med eget självbestämmande så man kan inte fortsätta i gamla hjulspår och hoppas att det ordnar sig på något sätt  utan att vara tvungenatt själv engagera sig i den nödvändiga förändringen

Sveriges kommunpolitiker ett hot mot våra demokratiska rättigheter

Sveriges kommunpolitiker ett hot mot våra demokratiska rättigheter

Sveriges kommunpolitiker är ett stort hot mot funktionsnedsattas  demokratiska rättigheter när man godkänner att kommunens tjänstemän inte behöver uppfylla lagarna som ger funktionsnedsatta rätt till den nödvändiga hjälpen man har behov av för att kunna leva som alla andra utan en funktionsnedsättning som lagarna säger att man har rätt till

Varje inskränkning i funktionsnedsattas möjlighet till ett fullt fungerande liv i full samhällsgemenskap är samtidigt ett hot mort dom demokratiska rättigheterna som landets grundlagar garanterar  alla medborgares rätt till

Att våra kommunpolitiker låter detta ske visar på en mycket skrämmande människosyn där man klart säger att funktionsnedsatta  kommuninvånare inte skall komma och tro att dom har några somhelst rätt till ett fungerande liv med alla demokratiska rättigheter som den övriga befolkningen har rätt till

Varje inskränkning i funktionsnedsattas  möjligheter till den fria rörligheten att själv få avgöra när man vill lämna sin bostad och i vilken omfattning man vill göra det är en inskränkning av domdemokratiska rättigheterna som samtliga kommuninvånare omfattas av

Att detta kan fortsätta hela tiden utan några förändringar beror helt på att vi har ett rättsystem  som inte ser till att lagarana och dess intentioner efterlevs utangå kommunernas ärende framför lagarnas  är en stor rättskandal med politikernas goda minne

Att man begår brott mot internationella överänskommelser i form av brott mot konventionen om mänskliga rättighete för funktionsnedsatta  personer (CRPD) är inget man bryrr sig  om i landetsverige

Upplands-Bro kommun bevilljar inga särskild anpassade bostäder

Upplands-Bro kommun bevilljar inga särskild anpassade bostäder

Vi har en rättighetslag LSS som ger oss rätt till vissa insatser enligt denna lag om man tillhör  lagens personkrets

Det finns en  insats som heter särskild anpassad bostad  men det får man enligt socialförvaltningen bara söka om man har insattsen personlig assistans så alla som inte har insatsen PA har enligt socialförvaltningen inte rätt till en särskilld anpassad bostad även om man tillhör lagens personkrets

Enligt socialförvaltningen så skall man i stället ansöka om insattsen via  socialtjänstlagens biståndsparagraf som är ett betydligt sämre allternativ eftersom socialtjänstlagen bara har skäliga levnadsvillkor medans vår rättighetslag LSS säger goda levnadsvillkor

Jag finner inget i lagen som säger att särskilld anpassad bostad bara skall bevilljas ihop med personlig assistans som socialförvaltningen anser

Att kommunen agerar på detta sättet och sätter vår rättighetslag ur spel är på intet sätt acceptabelt

Att kommunen dessutom bryter mot artikel19 i konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsattaCRPD som kommunfullmäktige påstår skallgälla i kommunen är inget heller som socialförvaltningen bryr sig om

Både socialnämndens ordförande och socialchef vägrar  att besvara varför kommune agerar på detta sättet

2018 det stora valåret

2018 det stora valåret

Nu är det 2018 och i år så skall vi alla vara med och påverka om vilket samhälle vi alla vill ha vi har val till 3 olika instanser som alla har mycket stor inverkan på våra möjligheter till ett fullt fungerande liv i full samhällsgemenskap som sverige som nation har förbundit sig för att vi skall ha rätt till enligt konventionen om mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta personer(CRPD)

Vi har 3 olika instanser som vi skall välja vilka som skall få företräda oss i samhällsutvecklingen dom närmaste 4 åren

Val skall ske till Riksdagen, Landsting och kommuner och samtliga 3 nivåer påverkar våra möjligheter till ett fungerande liv i ettt socialt sammanhang där vi alla har rätt till det fungerande livet utan en massa mycket märkliga begränsningar som saknar igentligt stöd i våra lagar men som ändå används mycket flitigt av våra socialbyråkrater och samtliga nivåer har sina egna märkliga beedömmningar av vår rätt till det fungerande livet med självbestämmande som det står i våra lagar och dom får stöd av våra förvaltninsdomstolar som ändåskall vara den garant som skall se till att vi får leva ett fungerande liv i full samhällsgemenskap utannågra begränsningar från socialbyråkraternas och våra politikers sida

Så frågan vi alla måste ställa oss är hur vill just jag att samhälet skall se ut dom närmaste 4 åren och vilket parti skall få föra just min talan

För det är bara genom att vi själva väljer det parti somvi tror att dom verkligen gör allt dom kan för att just jag skall kunna få leva ett fullt fungerande socialt liv utan begrränsningar från maktens boningar

Så jag hoppas nu att ni alla tar er chans att påverka samhälsutveckligen så att vi alla med olika funktionsnedsättninga verkligen får leva ett fungerande liv i full samhällsgemenskap utan några som helst begränsningar från maktens sida utan enbart från var och ens egna förutsättningar

Så se nu till att ni alla frågar ut dompolitiska partierna vart domverkligenstår i funktionshinderpolitiken och hur dom tänker se till att vi alla funktionsnedsatta verkligen får bli fullvärdiga medborgare i landet sverige för i dag så får vi inte vara fullvärdiga medborgare enbart på grund av att vi råkar ha en eller flera funktionsnedsättningar

Så rösta nu utifrån din egen övertygelse om vilket parti som bäst kan företräda oss med en eller flera funktionsnedsättningar för att vi verkligen skall få leva det fungerande livet utifrån var och ens egna förutsättningar och eget självbestämmande