Hemtjänst i assistansliknande form

Läs Kammarrättens i Stockholm dom i mål nr 5680-10 som handlar om hemtjänst i assistansliknande form.

Kammarrätten skrev: ”Vad gäller övriga behov som X X har finner kammarrätten mot bakgrund av vad som framkommit i målet att X X för att uppnå en skälig levnadsnivå är i behov av hemtjänst i assistansliknande form med 15 timmar vecka. Överklagandet ska därför delvis bifallas.”

Enligt SoL har funktionshindrade sedan 2002 rätt att leva som andra. Det innebär att stöd enligt SoL i assistansliknande form ska vara det normala. Vanlig hemtjänst är äldreomsorg och ger inte oss en skälig levnadsnivå. Det är olika skälig levnadsnivå för äldre och för funktionshindrade. För att komma upp till skälig levnadsnivå måste hemtjänsten fyllas på med stöd för övriga behov.

I SoL stadgas

”5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper”

”Människor med funktionshinder

7 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.”

Övriga behov är stöd för att gå på stan, gå på bio, åka ut och fiska och liknande. 15 timmar i veckan för sådana övriga behov kan nog ses som en standard för att vi ska kunna uppnå skälig levnadsnivå. Sossarnas LSS-utredning föreslog också 15 timmar i veckan.

Vi är inte bara svenska medborgare utan också unionsmedborgare. Det innebär att vi har två tillsynsmyndigheter, IVO och EU-kommissionen. Man kan anmäla till EU-kommissionen direkt på deras hemsida och på svenska.

Vi har EU:s rättighetsstadga (EU-stadgan) som är ett skydd för våra rättigheter. Myndigheter och domstolar ska säkerställa unionsrättens fulla genomslag. Rättighetsstadgan innehåller en ambitiös katalog över unionsmedborgarnas grundläggande rättigheter.

Art. 26 EU-stadgan (rättighetsstadgan) föreskriver:

”Integrering av personer med funktionshinder

Unionen erkänner och respekterar rätten för personer med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet.”

Det här är minimiregler som Sverige inte får gå under.

Torbjörn Öman

När omsorg blir förtryck

När omsorg blir förtryck

Människor med funktionsnedsättning ska självklart få den hjälp och stöttning de behöver för att klara sig i livet. Men omsorgen och hänsynen kan också bli för mycket – gå för långt och förvandlas till förtryck istället.


I tidningen Föräldrakraft kunde vi läsa om företaget Industrilås, vars medarbetare till största del är deltagare i daglig verksamhet, och bara har aktivitets- eller sjukersättning, plus en ynka ”flitpeng” som ”lön”.
”Ett riktigt jobb med tryggheten kvar” löd rubriken. Chefen menade att det var positivt att medarbetarna har kvar samma inkomst även om de skulle förlora jobbet, ”fallet” blir på så sätt inte lika stort, resonerade han. Och visst är det tryggt när det alltid är samma – man vänjer sig snabbt vid en viss levnadsstandard, så om den plötsligt sänks igen kan det ekonomiska fallet bli tufft att hantera.  
   Men så är livet – det finns aldrig några garantier. Man kan inte veta vad som kommer härnäst, och det kan också vara positivt. En möjlighet till nystart. Vid varje förändring eller motgång utvecklas man, får erfarenheter och perspektiv. Man växer och lär sig nya saker som man har nytt av på ett eller annat sätt.
   Det finns många företag som Industrilås ute i landet, som utnyttjar strukturerna. Exakt vad säger att en person inte bryr sig om var pengarna kommer ifrån eller hur mycket det är bara för att denne har en funktionsnedsättning? Tvärtom visar många studier på det självklara – att personer i den här gruppen har svårt med ekonomin och måste få hjälp från ex föräldrar för att komma upp i en värdig levnadsstandard, samt att många mår dåligt av att de får jobba utan riktig lön. Men ingen är intresserad av att ta debatten då de bara ska förväntas vara tacksamma för att över huvud taget ha en ”meningsfull” ”sysselsättning”. Samhället försörjer ju dem, de ska vara tacksamma för det.  

Exakt vad vinner man på att skydda en människa från livet bara för att denne har en funktionsnedsättning? När barn ska lära sig bowla lägger man skydd i rännorna så att klotet inte kan åka ner där. Men du kan inte bli en duktig bowlingspelare om du inte lär dig att hålla klotet på banan av egen kraft!
   Livet är likadant. Du kan inte lära dig att klara dig i livet om du inte får göra misstag. Ramla. Ta dig upp. Ja aj, det gör ont att slå sig. Men det ingår i livet!

Jag har träffat skrämmande många funkisar som blivit förstörda – socialt misshandlade av välvilliga medmänniskor som curlat och satt upp inbillade hinder. De är livrädda för diverse saker, är ännu mer osjälvständiga än de i själva verket skulle behöva vara. De är helt eller delvis oförmögna att lita till sin egen förmåga.
   Men allra mest utsatta är de med psykisk utvecklingsstörning, förvärvade hjärnskador och demenssjukdomar, som får leva sina liv genom dominanta goda män och förvaltare som bestämmer precis allt. I vårt grannland Norge har bara hälften av alla med intellektuell funktionsnedsättning Goda män. Vad är det som gör att vi i Sverige har ett sådant sjukligt behov av att kontrollera människor? Visst, de här grupperna har ofta svårt att ta sig för saker, ta egna initiativ. Men hur stor del har inte omgivningen, samhället och politikerna i det? Är det några som blir söndercurlade så är det de här personerna! Deras liv är förutbestämt – var de ska bo, var de ska ”jobba” – allting.

Förmynderi är vanligt bland funktionshindrade, inte bara i juridisk mening med gode män och förvaltare, utan också socialt förmynderi av politiker, personal, ja till och med av den egna familjen! Konsekvensen blir ofta att man ställer skyhöga krav på sig själv – det blir en sport att bevisa att man klarar saker och man mäter sitt värde i vad man presterar. Eller så blir man mer eller mindre passiviserad och rädd för världen utanför – man vågar inte kasta sig ut. Man blir en trygghetsnarkoman som utgår ifrån att allt skiter sig om man försöker bryta sig loss från strukturen.
   Båda tillstånden är mycket farliga om de går för långt.
   Man kan faktiskt dö av det.
   Men det är väl det ni innerst inne vill?


Linda Åkesson

Medborgarrätt, Lex Justitias och Tystnadens retorik…

Medborgarrätt, Lex Justitias och Tystnadens retorik…

Tystnad är i mänskliga relationer är ofta en grym och förkastlig strategi om man önskar komma vidare ur en återvändsgränd. Sak samma om politiken väljer tystnad genom att förlägga fokus någon annanstans för att slippa diskutera grundfrågan.

När LSS-reformen kom i bruk i mitten av 90-talet, taget av en enhetlig riksdag och dessutom under svåra ekonomiska tider; fick det många att känna en enorm stolthet över den grad av civiliserad handlingskraft som folkmajoriteten uppvisade, det gav faktiskt efterklang i hela världen. Helt i nivå med andra stora demokratireformer som när de första länderna avskaffade slaveri, och när kvinnlig rösträtt infördes.

Sverige visade att de vackra orden i grundlagen inte bara var floskler, ”Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”. Vidare konkretiseras det skrivna än mer tydligt i de olika speciallagstiftningarnas skarpa portalparagrafer som finns inom välfärdsområdet, som Hälso- och Sjukvårdslagen och Socialtjänstlagen m fl.

När LSS (lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade), kickade igång i mitten på 90-talet kunde jag lämna den hjälp jag fick i mitt vardagliga liv via kommunens hemtjänst. Kommunens service ägde sitt värde, men dess organisatoriska ramar var formulerade så att insatserna begränsades till det absolut mest basala, även om den fantastiska personalen ofta gjorde sitt yttersta för att göra verksamheten så mänsklig som möjligt. Själva ramverkets kultur var grundad i en ålderdomlig syn på medborgarrätt och känsla för individens behov av självbestämmande och integritet. Prioriteringen blev stenhård av vad som skulle hinnas med inom de få timmarna, någon bestämmanderätt över hur välja innehåll eller vilka personer som skulle få beträda mitt allra mest privata ägde jag heller inte. Om jag önskade välja bort veckans dusch mot att istället få en kväll på krogen eller gå på ett politiskt möte; förvisso oduschad, var detta mot ”reglementet”, duschad eller ej. Många gånger kan social samvaro vara mycket mer värt än allehanda städgöromål eller sjukvårdande insatser. Det var bl.a. den låga ambitionsnivån med hemtjänsten som faktiskt initierade framtagandet av LSS. Insatserna skulle nu inte enbart grundas på ett sjukdomstänk, diagnoser, utan demokratiska och etiska värden konkretiserade i form av rätt till delaktighet, självbestämmande och integritet.

LSS med sin utgångspunkt i demokratiska grundprinciper möjliggjorde en faktisk frihetsrevolution i ordet sanna mening! 10-årsjubileet av lagens tillkomst firade jag genom att skriva en artikel för en facktidskrift. Jag hyllade lagen som befriat så många från sin husarrest, vidare hyllade jag alla de personliga assistenterna, en helt ny yrkesgrupp, vilka utför ett ytterst kvalificerat arbete, vars lön inte på något sätt står i proportion till kraven och ansvaret. Dessutom ofta unga, inkastade i psykosocialt komplexa sammanhang, utan någon utbildning eller tillgång till proffsig handledning.

Tack vare LSS fick jag själv möjligheten att påbörja och avsluta en av Sveriges längsta professionsutbildningar, till leg. psykoterapeut och examinerad handledare/lärare för dito yrkesverksamma. Bara ett par år innan lagens tillkomst blev jag ”erbjuden” att tillsammans med andra handikappade få bo på ett gruppboende och som ”sysselsättning” skulle jag ägna mig åt att plocka ihop några slags pappersklämmor. Så beklämmande…

De medborgerliga rättigheterna som följde med LSS-reformen, gav mig chansen att starta eget inom mina intresseområden psykoterapi och psykosocialt arbete. Jag engagerade mig i flera företag, blev föreståndare, chef och arbetsledare för ett gäng anställda och som man säger, välsignades jag med att få uppleva det vederkvickande, ett allmänmänskligt behov, i att få ”göra rätt för sig”. Det fina med LSS är att samtidigt som man erhåller status som fullvärdig så medborgare medges man möjligheten att uppfylla sina skyldigheter som solidarisk samhällsmedlem, likväl som att få hjälp med att torka sig i arslet, i vilket om ej är fallet inte känns så vederkvickande…

Idag kan jag inte skriva någon hyllningsartikel till LSS ära. I ca 10-15 år har det pågått en hetsjakt i vårt samhälle på människor som inte går rakt och disciplinerat på den så kallade ”arbetslinjen”, den som inte arbetar skall heller icke äta! Därav är en nedrustning av välfärden legitimerad, i alla fall enligt denna ihåliga retorik. Svårt funktionshindrade som tidigare beviljats personlig assistans, och vars funktionsförmåga inte förändrats till det bättre, erhåller vid omprövningar numera avslag på sin assistans på löpande band, dessutom utan att lagtexten förändrats eller det skett en genomlysande debatt av frågan. Politiken har som ansvar att ha koll på att förvaltningar och domstolar följer det lagverk som regering och riksdag med folkmajoriteten som grund fattat beslut om. Om glidningar från lagens intentioner uppstår ska politiken reagera och garantera rättsäkerheten, men politiken har tigit…

Människor med svåra medicinska problem får avslag på sin sjukersättning, människor kollapsar av stress för att de gett allt de har för sitt arbete där orimliga krav ställts på ytlig effektivitet; ironiskt nog inte sällan själva vårdpersonalen, skolfolk och andra inom välfärdsprofessionerna. Personer, som ofta traumatiserats redan i barndomen, som sedan hamnat snett pga. Psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet skyfflas undan med en diagnos stämplad i pannan, och vips så har man gjort ett strukturellt samhällsproblem till en individfråga. Gå till en självhjälpscoach, tänk positivt, du blir vad du tänker, ung, frisk, vacker och framgångsrik! Om du inte lyckas? Skyll dig själv, ryck upp dig för satan! Du måste tänka mer positivt! Du blir ju vad du tänker, har du inte fattat det, är du dum eller?!

Jag föreslår att det inrättas en ”Lex Justitias”, en av staten organiserad myndighet vilken personer kan vända sig till för att garanteras juridisk support i ärenden där man erhållit tveksamma avslag på insatser vilka ingår i välfärdssystemet. Att det idag inte råder någon rättsäkerhet inom området går inte att blunda för. Människor som är så sjuka och slutkörda av sin grundproblematik, har inte en chans att vare sig ekonomiskt anlita någon konsult, eller att på egen hand driva dessa oerhört krävande processer.

Jag ser ett mönster. Ett otäckt mönster som en norsk sociolog benämnde med orden, ”vårt förakt för svaghet”. DET handlar om ett oetiskt odemokratiskt styre där politiker talar med dubbla tungor. Tungor som spridit signaler till domstolar, förvaltningar och tjänstemän om att det nu är dags att hålla ner kostnaderna, detta utan föregående debatt och analys. I andra länder kallas sådant för ministerstyre. Tidsandans diskurs är strikt ekonomismisk, dessutom ”dum- ekonomisk”, där kortsiktiga kalkyler leder till samhällsekonomiska negativa spridningskonsekvenser och bristande kostnadseffektivitet på alla plan. Även om det nu skulle vara så att ekonomin inte tål medmänsklighet vore det minsta man kunde begära att de som sitter på makten att besluta också delger dessa fakta, så vi kan välja, prioritera vad vi finner viktigt och som bärande grund för vårt gemensamma samhällsbygge. Det skulle ju kunna vara så att folkmajoriteten önskar prioritera en välfärd grundad på humanistiska värderingar, och man är beredd att välja bort annat som inte anses lika viktigt. Men tystnaden är monumental. Få talar om etik och demokrati, hur vi i ett samhälle skapar förutsättningar för att kunna leva civiliserade anständiga liv med oss själva och i relationen till andra.

I återkommande undersökningar gjorda på Göteborgs universitet följer man vad folket prioriterar som viktiga politiska frågor. Återkommande, och oberoende av partifärg hamnar önskan om en god välfärd på en topp- placering. Av någon underlig anledning har denna målsättning i konkret handling försvunnit från proffspolitikernas agenda. Hur kan det komma sig? Varför förs inte en debatt kring etiska och demokratiska grundläggande värdefrågor? Varför ska en familj som får barn med ett funktionshinder, genomtänkt och strukturerat slås ut ur gemenskapen? Varför ska en vuxen som är med om en olycka/drabbas av sjukdom inte kunna få fortsätta arbeta med det som skulle ha fungerat med en professionell assistans? Vad kommer det sig att staten förväntar sig återetablerandet av en kultur där heroiska anhöriga och vänner till självutplåningens gräns ska ta hand om sina nära och kära? När vi vet att det på sikt leder till att ytterligare familjer brakar samman med sjukskrivningar, kostnader för institutioner, dåligt kostnadseffektiv hemtjänst, hälsovård mm; för att inte tala om de privata personliga tragedier som medföljer. Även barn med funktionshinder har rätt till att få växa upp till självständiga och ansvarsfulla individer som inte hamnar i det osunda beroende som medföljer av att ständigt vara hänvisad till de allra närmaste.

Betänk att raserandet av LSS kunnat uppkomma trots att det finns ett kostnadseffektivt system utvecklat, som visat sig vara samhällsekonomiskt dynamiskt, samtidigt som den tillvaratar grundläggande mänskliga rättigheter. Systemet är självklart inte helt perfekt, det kan utvecklas på många plan. Man kan, och ska absolut diskutera ekonomi, den debatten gagnar de som tror och önskar ett civiliserat samhälle vilande på principen om alla människors lika värde, rättvisa och demokrati. Man ska även diskutera missbruk av välfärdssystemet, men man ska inte blanda bort korten! Polis och andra myndigheter som är experter måste fokusera på den delen; detta kommer att gynna de personer som p.g.a. sjukdom och skador är mest i behov av välfärdsinsatser. Det är väl ingen som ifrågasätter fri företagsamhet för att mängder av företag ägnar sig åt systematiskt skattefusk eller bryter mot arbetsmiljölagstiftning? Eller att rätten att stanna hemma p.g.a. sjukdom hos sig själv, eller vård av sjukt barn ska avskaffas för att det uppenbarligen finns falska sjukanmälningar?

Politiken och stor del av media har ”kidnappat” agendan om hur man för diskussioner kring LSS och förhållanden som ligger nära det vardagliga levda livet. Det gamla och tillika fula retoriska knepet att föra över diskussionen till något annat för att man inte vill diskutera kärnfrågan måste jag tyvärr medge att man lyckats fuska bort, på samma sätt som fusket spritt sig bland förvaltningar, tjänstemän och domstolar. Men det hindrar inte att vi kräver att tystnaden bryts och att vi sätter ord på vad vi egentligen står beträffande frågor som rör människors lika värde, delaktighet och rätt till fullt medborgarskap i samhället. Vad som står i glänsande portalparagrafer och partiprogram måste konkretiseras i handling. Styrning av hur välfärdssamhället organiserar sitt stöd till de mest utsatta, de som är i behov av vår solidaritet och medmänsklighet. Det här är ingen avgränsad specialfråga; det avslöjar och återspeglar en djupare syn på medborgarrätt och människovärde.

Det handlar om dig och mig, du kan få ett barn med funktionshinder eller sjukdom/skada, du kan drabbas själv eller någon som står dig nära. Inget vi önskar tänka på till vardags, det får man ta om det kommer… men betänk då att om och när det kommer, kanske det enda som ligger i posten är ett avslag på assistansansökan och biljett till utanförskapet, och en bedövande tystnad…

Petri Mykkänen Örebro