Han har inte rättighet till samma levnadsstandard

”Han har inte rättighet till samma levnadsstandard som andra.”
Så obeskrivligt respektlöst, som ett stänk syra i ansiktet, lät svaret då min väns mor ifrågasatte hur kommunen tänkte kring hans situation. Detta efter att man ansökt om att ge vännen fler assistanstimmar, vilket kommunen svarade på genom att istället dra ned på de beviljade timmarna.
Det finns ett glapp mellan Socialtjänstlagen (SoL) och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Min vän fastnar i det glappet. Anledningen? Han anses för välfungerande och självständig. Detta trots att han levt de senaste tio åren av sitt liv instängd i sin bostad till följd av den gräsliga sjukdomen ME. Instängd i nära på totalt mörker 24 timmar om dygnet, så gott som hela tiden sängbunden.
Nerv- och immunsystem är så pass känsliga att den som assisterar honom inte får ha pälsdjur, måste vara rökfri, redo att leva vardagslivet helt parfymfritt och dessutom – naturligtvis – redo att arbeta sina skift i mörker.
Så. Den här unga mannen, förbannad av en sjukdom som gör att han ofrivilligt lever sitt liv instängd i mörker har alltså, för att åter citera, ”inte rättighet till samma levnadsstandard som andra”.
Stanna upp och fundera över de orden för en stund. Vad betyder de egentligen?
Väldigt sorgligt, väldigt enkelt; I vårt samhälle är människor inte lika mycket värda.
Att använda en sådan formulering om en person som gjort sig skyldig till andra människors lidande kan mitt ”eye for an eye”-patos förstå, men att en helt oskyldig människa som tvingas till ett liv han inte valt, att försaka honom med en sådan ursäkt? Det är ta mig fan obeskrivligt läskigt och omänskligt.
Min vän får i dagsläget livsviktig hjälp av såväl sin mor och syster som av mig själv, för att kunna leva ett liv så drägligt det just nu är möjligt, för att försöka finna de ljusglimtar som går att ta tillvara på.
Jag är dels väldigt glad över att kunna vara med och bidra till hans välbefinnande, samtidigt gör det mig sorgsen att veta att hans egen familj får kämpa så hårt då assistansen inte alltid räcker till. Vidare tänker jag på andra stackare i liknande situationer. Ni vet, de där som inte har familj eller vänner som hjälper och stöttar?
Orden ”Inte rättighet till samma levnadsstandard” skänker hemska bilder av hur situationen hade sett ut om hans eldsjälar till familj inte kunnat stötta honom så pass mycket som de gör.
Tänk er själva att era synnerver inte tål solljus, eller ljus över huvud taget. Att för mycket ljusinsläpp bakom gardinen får det att känna som knivar skär i ögonen medan medvetandet blir suddigt och energin dräneras. Addera en extrem överkänslighet mot dofter och ljud när vi ändå håller på.
För att göra det värre kan vi väl lika gärna karva bort ett antal andra medel till njutning, saker som så många kanske tar för givet?
Avnjuta ett långkok, ta ett glas vin på fredagskvällen, en spontan fikastund med vännerna? Glöm det.
Lyssna på favoritgruppens senaste album eller den där spellistan på Spotify som du älskar? Glöm det.
Se den där filmen du väntat på i över ett år eller den nya Netflix-serien alla pratar om? Glöm det.
Vi kan göra listan oändlig, men jag tror ni förstår. Av alla de saker min vän älskade att göra innan sjukdomen, av alla saker han innerligt längtar efter att få ta del av igen, sådant vi andra tar för givet, så finns det fortfarande ljusglimtar som vi hjälper att tillgodo se honom med;
Kärleken till det skrivna ordet. Vi läser för honom. Skrattar med honom åt såväl dråpligheter som oförlåtliga korrekturfel i texterna.
Vi hjälper honom att skriva sina egna fantastiska alster. Alla de böcker hans genialiska hjärna ruvar på, de försöker vi se till att han, via våra fingrar, får förevigade så som alla författare drömmer om.
Och vet ni vad? Det är bitvis något in så i helvete trögrott. Tänk dig själv att ha ett manus på nära 500 A4-sidor där en halvtimmes korrekturläsning tar er igenom knappt en sida. Författaren i mig ryser av frustration vid bara tanken. Det tar lång tid, men det går, och viktigast av allt är att författaren får utlopp för det han älskar, det som utöver familjen han håller så kär, ger honom kraft att orka fortsätta.
Så, med denna text skriven sent en natt innan en stundande bokrelease, låt mig avsluta:
Orden ”Inte rättighet till samma levnadsstandard” ekar i mitt huvud och jag vill att det ska försvinna.
Jag vill vakna ur den dåliga drömmen och inse att det var just en sådan, att omänskliga citat som ovan inte tillhör det samhälle jag lever i.
Jag vill inte se att människor som min vän ska ”råka” hamna i kläm, att de ljusglimtar som faktiskt får honom att orka och hoppas på en bättre framtid inte sinar till följd av att våra skattepengar inte alltid går dit de bör. Vi lever i ett samhälle där de svaga alltför ofta hamnar längst ned på prioritetslistan och det gör mig mörkrädd.
Till de som fattar dessa beslut, drar in på timmar för en person som verkligen behöver dem för stimulans, för att finna glädje i livet, har jag ingen respekt till övers.
Jag skulle önska att dessa beslutsfattare själva fann sig i min väns situation, för att kunna leva sig in i hur det är. De skulle inte längre vara kapabla att ta några fler beslut för ingen i maktposition lyssnar på en person som lever isolerad i sin egen bostad.
Vi kanske borde ta steget vidare och göra ett socialt experiment av det? En livesänd dokusåpa där beslutsfattarna lever i mörker, får kyckling och ris tillagat i micron av en assistent och Facebookflödet eller måhända en ljudbok uppläst från andra sidan sovrumsdörren ett par timmar om dagen?
Den beslutsfattare som klarar sig längst vinner en lång semester och obegränsade psykologsamtal för att kunna återgå till ett liv i ljus.
Skämt åsido, men jag tror att ni förstår. Åtminstone hoppas jag det.
Det är en ung människa vi pratar om, en man med hela livet framför sig.
Han ska ha rätt till exakt samma levnadsstandard som mig eller dig.
Punkt.
Peter Westberg
Egenföretagare, författare och personlig assistent

Dags att påminna om god förvaltning i våra myndigheter enligt förvaltningslagen(FL)

Dags att påminna om god förvaltning i våra myndigheter enligt förvaltningslagen(FL)

Att påminna om grunderna för god förvaltning.

Ur FL (2017:900) Grunderna för god förvaltning (5-8 §§):

——————–¬——————–¬—-

Grunderna för god förvaltning

Legalitet, objektivitet och proportionalitet

5 § En myndighet får endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen.
I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.

Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot.

Service

6 § En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla.

Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål.

Tillgänglighet

7 § En myndighet ska vara tillgänglig för kontakter med enskilda och informera allmänheten om hur och när sådana kan tas.

Myndigheten ska vidta de åtgärder i fråga om tillgänglighet som behövs för att den ska kunna uppfylla sina skyldigheter gentemot allmänheten enligt 2 kap.tryckfrihetsföro¬rdningen om rätten att ta del av allmänna handlingar.

Samverkan

8 § En myndighet ska inom sitt verksamhetsområde samverka med andra myndigheter.

En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.

——————–¬——————–¬—-

Källa: hlagen.nu/¬2017:900#R6

Det är inom offentlig förvaltning mycket få tjänstemän som har kunskap och beredskap att hantera sådana påpekanden, speciellt på lägre nivåer, med vilket menas alla nivåer under myndighets-/¬förvaltningsledande nivå.

Den relevanta kunskapen finns i regel inte på tillämpande förvaltningsnivå beroende på att personalen i praktiken så gott som aldrig genomgår relevant utbildning för arbete inom offentlig förvaltning.

Det hår området betraktas ofta nedlåtande och förringas med uttryck som ”kommunjuristen/¬verksjuristens fantasier och drömmar”. Det innebär att kärnproblemet är förvaltningspersonal¬ens okunskap, fördomar och missuppfattningar om vilka befogenheter de har i sina arbetsuppgifter.

Kvalificerade befogenheter bör lämnas där de hör hemma eftersom de är förtroendeskadliga, nämligen hos De Många Maktlystma Folkvalda att själva hantera bäst de gitter så de identifieras och kan rensas ut genom att röstas bort från köttgrytorna i demokratisk ordning.

Betänk de gamla svenska Konungarnas valspråk:

Svenska regenters valspråk sedan Gustav Vasa på Wikipedia:

Märk framförallt den mycket tydliga profileringen på Folket och Fäderneslandets väl efter ca 1750. Man ser här hur attityden hos landets högste styresman, Konungen, förändras och det är den attityden man nu efterlyser hos De Folkvalda och de offentliga tjänstemännen!

Konungarna visade ju vägen!

Men sens moralen är att det är myndigheterna som medvetet låter bli att utbilda sin egen personal på grundläggande offentlig rätt för att ”spara pengar” som de kallar det och i förlängningen komma åt mer egen makt genom att sprida okunskap. Det är otroligt fult och innebär att man de facto härskar genom att sprida desinformation, rena lögner.

Och det är inte acceptabelt.

Och det är många myndigheter och förvaltningar idag som försöker ge sken av att ha någon sorts egen lagstiftande ”makt” genom att ge ut hemsnickrade ”FS”, dvs egna ”författningssamling¬ar”, mycket vanligt i förvaltningarna och på myndigheterna. Men det finns inget som säger att man som medborgare måste acceptera smörjan. De försöker ge sken av det, men i själva verket är det helt frivilligt och saknar rättsverkan.

Men hur i all världen ska den vanlige medborgaren kunna veta det?

Det är i praktiken etablerad korruption, enfald och dumhet för att själva skapa sig en lätthanterad och bekväm arbetsmiljö. Inget annat. Men de anställda tror ju på det och agerar i enlighet därmed. Så det spårar ur precis som vi ser nu med hanteringen av LSS hos förvaltningar och myndigheter som inte har det minsta med uttolkningen av lagen att göra.

Och ett korrumperat rättsväsende som kontrolleras av De Folkvalda gör inte saken bättre. Detta är exakt den situation vi har idag med Försäkri8ngskassans och de kommunala socialnämndernas apspel utan stöd i lagen!

Där har vi kärnan i vad det står i FL (2017:900) 5 §!

Och något så dumt som att göra FL subsidiär är totalt oacceptabelt av rättssäkerhetsskäl. Det kränker ju medborgarrätten!

Axel Skough

Dags att påminna om god förvaltning i våra myndigheter enligt förvaltningslagen(FL)

Linda Åkessom Jag gråter

Jag gråter

Inte mycket till funktionshinderpolitik i årets val – endast några ord om den personliga assistansen kom upp i debatten, tack vare att tv4 bjöd in en brukare som tog upp frågan.
    Desto större plats fick invandringspolitiken. vilket naturligtvis är jättebra. Mångkultur är nödvändig, inte minst för att luckra upp den impregnerade smygfisarkultur som sitter fast i väggarna överallt – inte minst på arbetsplatser och i föreningslivet. Vi behöver kompetens och erfarenheter från andra länder och kulturer av flera skäl.

Men funktionsvariationer är viktiga av samma anledning! Funktionsolikheter är bra för arbetsmiljön och människor lär sig av varandras funktionsolikheter. Ändå ses vi inte som nyttomekanismer i välfärdskedjan, utan endast vad vi kostar och vad vi inte kan göra.
    Jo förresten, vi är samhällsnyttiga –  som mångfaldssmycken och maskotar åt alla de behjärtansvärda goda hjältar och hjältinnor som tar oss under sina stora vingar och ger oss vård och sysselsättning. För att vi arma stackare ska ha något att göra på dagarna och för att de ska känna sig stolta över sig själva och kunna tävla om likes och utmärkelser.

Femton assistanstimmar per vecka. Två timmar om dagen. Visserligen utöver de mest akuta behoven men ändå. Två timmar. Hänvisad till hemtjänst  Vem skulle nöja sig med det? Skulle du? Nej, tänkte väl det. För du har ju ett liv, eller hur? Ett välbetalt arbete också kanske? En rik fritid. Familj? Och ingen normbrytande funktionalitet. Du kan kliva upp själv och göra precis vad du vill utan att behöva kalla på någon – som kanske inte finns där.
    Mina assistansberoende vänner sover inte på nätterna och är ifrån sig av oro – och jag gråter för dem. Jag gråter för att vårt så kallade samhälle är så jävla grymt och barbariskt och dömer ut människor som inte är enligt normen! Vilken fruktansvärd människosyn! Det är ju helt uppenbart att människor med normbrytande funktionalitet inte anses behöva få njuta av livet och ha kul, eftersom det är fritt fram att spara in på det.
    Jag mår illa när politikerna fördömer fascismen – för fascism är mycket mer än bara hat mot ras eller sexuell läggning. Funktionshinderhat är också fascism, men eftersom den riktas mot en grupp som anses värdelös, så är det lika acceptabel som det är att låta oss jobba gratis.
    I mina mörkaste stunder är jag övertygad om att valet att inte prata funktionshinderpolitik är en högst medveten strategi från partiernas sida – för vem behöver stöd för att kunna leva och arbeta om det ändå inte är nödvändigt? Om de kan göra vad de behagar med stödinsatserna så kan det ju lika gärna snart vara ajöss med våra bidrag också. Då får vi flytta hem till våra föräldrar – vi som ännu har dem kvar i livet. Det skulle vara ärligare att slänga in oss i gaskamrar igen – för detta som de nu håller på med ÄR ett långsamt massmord. Såna som är som jag – som har lindrigare funktionsvariationer – vi överlever. Men dem som inte kan elimineras genom att ta bort fysiskt hjälpbehov kan alltid tigas ihjäl istället. Genom att systematiskt stänga oss ute från samhälle och arbetsmarknad så att vi till slut inser vår värdelöshet och förtvinar hemma framför våra skärmar.

Nyligen stod jag på en teaterscen tillsammans med några fantastiska personer, Vi delade med oss av våra livsberättelser. Vad vore vi och samhället utan den enorma kunskap som föreläsare delar med sig av? Tänk om funktionsvariationer inte hade fått finnas eller om det inte hade funnits assistenter som varit med. Då hade inte jag stått där. Då hade jag inte träffat dem. Då hade några livshistorier aldrig blivit berättade.
   Så snälla söta rara tant råbiff, öppna ögonen och inse att vi funktionshindrade är en viktig grupp i samhället. Eliminera oss inte!  


Linda Åkesson

Skadestånds lagen

Skadestånds lagenSKADESTÅND

I skadeståndslagen (1972:207) trädde tidigare i år en ny bestämmelse i kraft som innebär att det allmänna kan ådra sig skadeståndsskyldighet för överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen.

3 kap. 4 § skadeståndslagen
”/Träder i kraft I:2018-04-01/ Staten eller en kommun ska ersätta
1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §, om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har överträtts från statens eller kommunens sida, och
2. annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse.”

”Den rätt till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionens rättigheter som har utvecklats i svensk rättspraxis, och som nu föreslås bli kodifierad genom lagstiftning, har sin grund i konventionens krav på varje konventionsstat att tillhandahålla effektiva rättsmedel i fråga om överträdelser av de rättigheter som finns i konventionen.” (Prop. 2017/18:7)

Enligt artikel 4 i Europakonventionen gäller att ”Ingen får tvingas att utföra tvångsarbete eller annat påtvingat arbete.” T.ex. anhöriga och vänner till funktionshindrade som fått sin assistans indragen av försäkringskassan och som tvingats ta över assistansen.

Enligt artikel 5 gäller att ”Var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet.”

I 2 kap. 19 § regeringsformen stadgas att ”Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (2010:1408).”

Europakonventionen är svenska lag och ska tolkas fördragskonformt med andra fördrag som staten ratificerat, bland annat FN:s funktionsrättskonvention, vilket har bekräftats i en rad rättsfall från Europadomstolen.

När det är staten (Försäkringskassan) som diskriminerar kan man vända sig till JK som reglerar skadeståndskrav mot staten

Torbjörn Öhman

FÖRSÄKRINGSKASSANS MEDICINSKA RÅDGIVARES UTSAGOR KAN DOMSTOLAR INTE GODTA

FÖRSÄKRINGSKASSANS MEDICINSKA RÅDGIVARES UTSAGOR KAN DOMSTOLAR INTE GODTA

Det finns tydliga regler om hur Europakonventionen (EKMR) förhåller sig till andra författningar. 2:19 regeringsformen anger att ingen annan lag eller föreskrift får meddelas i strid mot EKMR och därför kan sådana rättsinstitut som normprövning enligt 11:14 och 12:10 också aktualiseras i förhållande till EKMR.

Av det följer att man heller inte får tillämpa lagar eller föreskrifter på ett sådant sätt att det strider mot EKMR.

Europakonventionen, som är svensk lag sedan 1995, är styrande och både EU och Sverige är skyldiga att följa den.

– Den svenska ordningen får åsidosättas eller modifieras så att den blir förenlig med Europakonventionen (EKMR).
– Situationen är annorlunda i förhållande till unionsrätten, där det är domstolarnas uppgift att säkerställa unionsrättens fulla genomslag.
– Dessa två instrument är två parallellt löpande instrument för rättighetsskydd.
– Sverige är skyldig att iaktta de krav som följer av båda dessa instrument och använda det som ger det mest långtgående skyddet för våra rättigheter.

Rättsstatsprincipen är en del av skyddet för våra rättigheter.

Att försäkringskassan får använda egna läkare som står helt utanför lagen och får göra vad de vill
utan att riskera något inskränker enskildas rättigheter och strider mot rättsstatsprincipen.

De har bara andra läkares intyg och utlåtanden och våra journaler. Att basera sina bedömningar på bara detta utan att träffa oss och göra en klinisk undersökning leder garanterat till felaktiga bedömningar.

Skulle försäkringskassans medicinska rådgivare stå under Socialstyrelsens tillsyn skulle de göra helt annorlunda bedömningar.

Uppdrag granskning i SVT1 tog i ett program upp försäkringsbolagens hantering av nackskadade 2006-01-31. Dr Bengt H Johansson, som var ordförande i Försäkringsmedicinska Kollegiet, sade i programmet angående försäkringsläkare följande:

”Rent principiellt kan de här läkarna ljuga, förvränga, förvanska ett förhållande under täckmantel av att vara läkare då, professor, docent eller något sådant. Om det nu skulle vara så illa att man gör detta, så finns det ingen möjlighet att kunna prova hur sakliga och korrekta de verkligen har varit. Att den här kontrollfunktionen inte fungerar är mycket allvarligt.”

Läkaryrket är upplagt för att man ska träffa patienten. Därför är en klinisk undersökning helt avgörande och har ett mycket högre bevisvärde.

De medicinska rådgivarna har bara intygsskrivande läkares intyg och utlåtanden och den enskildes journaler. Något underlag för annan bedömning än de som framförs i intygen finns aldrig.

”- Den rådande hanteringen är den ekonomiskt mest billiga.

– Någon utbildning att göra bedömningar på skriftligt underlag förekommer inte i professionen, liksom att det inte finns någon särskild specialitet för densamma.

– Det går inte att göra försäkringsmedicinska bedömningar utan att träffa patienten.

– Att basera en bedömning på journaler leder nästan garanterat till en felaktig bedömning.

– Försäkringsläkare är inte underställda Socialstyrelsen som tillsynsmyndighet och vederbörande är fri att ha vilken uppfattning som helst utan ansvar i egenskap av att vara legitimerad. Formellt sett är denne person då ej läkare (begreppet läkare är en yrkesskyddad titel förknippad med ansvar under Socialstyrelsen) utan medicinsk rådgivare.

– Vid personlig undersökning kan läkaren, förutom att ställa kompletterande frågor, även snabbt göra en bedömning av funktionsnedsättning och invaliditetsgrad genom att iaktta felaktiga rörelsemönster liksom att man får ett gott underlag för trovärdigheten. Uttrycket att ”en bild säger mer än tusen ord” har här sin relevans. Att kompensera detta genom att läsa journaler leder nästan garanterat till en felaktig bedömning.

Källa: Bengt H Johansson, Tomas Timander, Jonas Dencker. Läkarjournaler bör inte ligga till grund för rättstillämpning. ADVOKATEN nr4, 2001. Samtliga är läkare från Försäkringsmedicinska kollegiet. Jonas Dencker har varit professor och sakkunnig i Försäkringsöverdomstolen i 15 år.

I många länder, däribland USA, godtas inte utlåtanden som bara är baserade på andra läkares intyg i rättsliga sammanhang. De medicinska rådgivarnas utlåtande är bara andrahandsuppgifter med lågt bevisvärde. Rådgivarnas arbete ska egentligen bestå i att förklara intygen för handläggarna så att de förstår och kan fatta beslut.

Domstolarna kan inte acceptera ett sådant system och måste bortse från försäkringskassans läkares utsagor.

Jag kan inte tänka mig att varken Europadomstolen eller EU-domstolen skulle acceptera ett sådant system där domstolsprocessen styrs av ”outlawläkare” som är yrkeslögnare.

Försäkringskassans medicinska rådgivare utgör ett allvarligt hot mot rättssäkerheten.

Detta gäller inte enbart socialförsäkringsmålen utan även socialmålen då försäkringskassans bedömningar ofta styr kommunernas bedömningar när det t.ex. gäller personlig assistans.

Torbjörn Öhman