Jag gråter

Inte mycket till funktionshinderpolitik i årets val – endast några ord om den personliga assistansen kom upp i debatten, tack vare att tv4 bjöd in en brukare som tog upp frågan.
    Desto större plats fick invandringspolitiken. vilket naturligtvis är jättebra. Mångkultur är nödvändig, inte minst för att luckra upp den impregnerade smygfisarkultur som sitter fast i väggarna överallt – inte minst på arbetsplatser och i föreningslivet. Vi behöver kompetens och erfarenheter från andra länder och kulturer av flera skäl.

Men funktionsvariationer är viktiga av samma anledning! Funktionsolikheter är bra för arbetsmiljön och människor lär sig av varandras funktionsolikheter. Ändå ses vi inte som nyttomekanismer i välfärdskedjan, utan endast vad vi kostar och vad vi inte kan göra.
    Jo förresten, vi är samhällsnyttiga –  som mångfaldssmycken och maskotar åt alla de behjärtansvärda goda hjältar och hjältinnor som tar oss under sina stora vingar och ger oss vård och sysselsättning. För att vi arma stackare ska ha något att göra på dagarna och för att de ska känna sig stolta över sig själva och kunna tävla om likes och utmärkelser.

Femton assistanstimmar per vecka. Två timmar om dagen. Visserligen utöver de mest akuta behoven men ändå. Två timmar. Hänvisad till hemtjänst  Vem skulle nöja sig med det? Skulle du? Nej, tänkte väl det. För du har ju ett liv, eller hur? Ett välbetalt arbete också kanske? En rik fritid. Familj? Och ingen normbrytande funktionalitet. Du kan kliva upp själv och göra precis vad du vill utan att behöva kalla på någon – som kanske inte finns där.
    Mina assistansberoende vänner sover inte på nätterna och är ifrån sig av oro – och jag gråter för dem. Jag gråter för att vårt så kallade samhälle är så jävla grymt och barbariskt och dömer ut människor som inte är enligt normen! Vilken fruktansvärd människosyn! Det är ju helt uppenbart att människor med normbrytande funktionalitet inte anses behöva få njuta av livet och ha kul, eftersom det är fritt fram att spara in på det.
    Jag mår illa när politikerna fördömer fascismen – för fascism är mycket mer än bara hat mot ras eller sexuell läggning. Funktionshinderhat är också fascism, men eftersom den riktas mot en grupp som anses värdelös, så är det lika acceptabel som det är att låta oss jobba gratis.
    I mina mörkaste stunder är jag övertygad om att valet att inte prata funktionshinderpolitik är en högst medveten strategi från partiernas sida – för vem behöver stöd för att kunna leva och arbeta om det ändå inte är nödvändigt? Om de kan göra vad de behagar med stödinsatserna så kan det ju lika gärna snart vara ajöss med våra bidrag också. Då får vi flytta hem till våra föräldrar – vi som ännu har dem kvar i livet. Det skulle vara ärligare att slänga in oss i gaskamrar igen – för detta som de nu håller på med ÄR ett långsamt massmord. Såna som är som jag – som har lindrigare funktionsvariationer – vi överlever. Men dem som inte kan elimineras genom att ta bort fysiskt hjälpbehov kan alltid tigas ihjäl istället. Genom att systematiskt stänga oss ute från samhälle och arbetsmarknad så att vi till slut inser vår värdelöshet och förtvinar hemma framför våra skärmar.

Nyligen stod jag på en teaterscen tillsammans med några fantastiska personer, Vi delade med oss av våra livsberättelser. Vad vore vi och samhället utan den enorma kunskap som föreläsare delar med sig av? Tänk om funktionsvariationer inte hade fått finnas eller om det inte hade funnits assistenter som varit med. Då hade inte jag stått där. Då hade jag inte träffat dem. Då hade några livshistorier aldrig blivit berättade.
   Så snälla söta rara tant råbiff, öppna ögonen och inse att vi funktionshindrade är en viktig grupp i samhället. Eliminera oss inte!  


Linda Åkesson

%d bloggare gillar detta: