När omsorg blir förtryck

Människor med funktionsnedsättning ska självklart få den hjälp och stöttning de behöver för att klara sig i livet. Men omsorgen och hänsynen kan också bli för mycket – gå för långt och förvandlas till förtryck istället.


I tidningen Föräldrakraft kunde vi läsa om företaget Industrilås, vars medarbetare till största del är deltagare i daglig verksamhet, och bara har aktivitets- eller sjukersättning, plus en ynka ”flitpeng” som ”lön”.
”Ett riktigt jobb med tryggheten kvar” löd rubriken. Chefen menade att det var positivt att medarbetarna har kvar samma inkomst även om de skulle förlora jobbet, ”fallet” blir på så sätt inte lika stort, resonerade han. Och visst är det tryggt när det alltid är samma – man vänjer sig snabbt vid en viss levnadsstandard, så om den plötsligt sänks igen kan det ekonomiska fallet bli tufft att hantera.  
   Men så är livet – det finns aldrig några garantier. Man kan inte veta vad som kommer härnäst, och det kan också vara positivt. En möjlighet till nystart. Vid varje förändring eller motgång utvecklas man, får erfarenheter och perspektiv. Man växer och lär sig nya saker som man har nytt av på ett eller annat sätt.
   Det finns många företag som Industrilås ute i landet, som utnyttjar strukturerna. Exakt vad säger att en person inte bryr sig om var pengarna kommer ifrån eller hur mycket det är bara för att denne har en funktionsnedsättning? Tvärtom visar många studier på det självklara – att personer i den här gruppen har svårt med ekonomin och måste få hjälp från ex föräldrar för att komma upp i en värdig levnadsstandard, samt att många mår dåligt av att de får jobba utan riktig lön. Men ingen är intresserad av att ta debatten då de bara ska förväntas vara tacksamma för att över huvud taget ha en ”meningsfull” ”sysselsättning”. Samhället försörjer ju dem, de ska vara tacksamma för det.  

Exakt vad vinner man på att skydda en människa från livet bara för att denne har en funktionsnedsättning? När barn ska lära sig bowla lägger man skydd i rännorna så att klotet inte kan åka ner där. Men du kan inte bli en duktig bowlingspelare om du inte lär dig att hålla klotet på banan av egen kraft!
   Livet är likadant. Du kan inte lära dig att klara dig i livet om du inte får göra misstag. Ramla. Ta dig upp. Ja aj, det gör ont att slå sig. Men det ingår i livet!

Jag har träffat skrämmande många funkisar som blivit förstörda – socialt misshandlade av välvilliga medmänniskor som curlat och satt upp inbillade hinder. De är livrädda för diverse saker, är ännu mer osjälvständiga än de i själva verket skulle behöva vara. De är helt eller delvis oförmögna att lita till sin egen förmåga.
   Men allra mest utsatta är de med psykisk utvecklingsstörning, förvärvade hjärnskador och demenssjukdomar, som får leva sina liv genom dominanta goda män och förvaltare som bestämmer precis allt. I vårt grannland Norge har bara hälften av alla med intellektuell funktionsnedsättning Goda män. Vad är det som gör att vi i Sverige har ett sådant sjukligt behov av att kontrollera människor? Visst, de här grupperna har ofta svårt att ta sig för saker, ta egna initiativ. Men hur stor del har inte omgivningen, samhället och politikerna i det? Är det några som blir söndercurlade så är det de här personerna! Deras liv är förutbestämt – var de ska bo, var de ska ”jobba” – allting.

Förmynderi är vanligt bland funktionshindrade, inte bara i juridisk mening med gode män och förvaltare, utan också socialt förmynderi av politiker, personal, ja till och med av den egna familjen! Konsekvensen blir ofta att man ställer skyhöga krav på sig själv – det blir en sport att bevisa att man klarar saker och man mäter sitt värde i vad man presterar. Eller så blir man mer eller mindre passiviserad och rädd för världen utanför – man vågar inte kasta sig ut. Man blir en trygghetsnarkoman som utgår ifrån att allt skiter sig om man försöker bryta sig loss från strukturen.
   Båda tillstånden är mycket farliga om de går för långt.
   Man kan faktiskt dö av det.
   Men det är väl det ni innerst inne vill?


Linda Åkesson

%d bloggare gillar detta: