Ulf Magnusson 540216-5111                                                                                                                                 2015-11-04

Eriksbergsgatan 30

44145 Alingsås

ulma2@hotmail.com

0705-660 340

 

Öppet brev ställt till regeringen samt berörda på MR dagarna m.fl.

Arbetsdepartementet, arbetsmarknadsminister                                  Ylva Johansson

Justitiedepartementet, justitie- och migrationsminister                     Morgan Johansson

Socialdepartementet, barn-, äldre- och jämställdhetsminister           Åsa Regnér

Utrikesminister                                                                                         Margot Wallström

Kultur- och demokrati- minister                                                             Alice Bah Kuhnke

 

 

Jag vill här belysa problemet som Alice Bah Kuhnke och Margot Wallström tog upp i sin debattartikel i DN 4/7-15 om mänskliga rättigheter. Jag är ett exempel som vill upplysa om de svårigheter och konsekvenser som utsatta kan hamna i.

Jag tar inte upp här alla detaljer kring diskriminering och repressalier som jag utsätts för. Men om ett intresse växer fram är jag villig att visa handlingarna som kan styrka min berättelse. Ni kan även ta del av DO ANM 2015/1238 och DO ANM 2015/1324 med dess bilagor.

 

Min bakgrund.

Jag har en medfödd synnedsättning och diagnos som dyslektiker. Tester visar att jag intellektuellt har svaga som mycket starka sidor. Jag har ett 42-årigt yrkesliv bakom mig och arbetat på min nuvarande arbetsplats i 31 år. Innan diskrimineringen påbörjades hade aldrig mina funktionsnedsättningar (synnedsättning och dyslexi) hindrat mig att vara fullt delaktig och utföra samma arbetsuppgifter som mina kollegor. Efter en omorganisation för 15 års sedan fick jag nya chefer. Jag upplevde att det förekom kränkande särbehandling från mina nya chefer och då sa jag ifrån. Efter det påbörjades kränkningarna även mot mig. Först då kom mina handikapp upp som ett hinder i min löneutveckling. När jag påtalade att jag skulle anmäla det till DO, började de med förtal och repressalier mot mig. T.o.m. gick de så långt att jag hotades av områdeschefen, att om jag skulle göra en DO anmälan, då skulle jag knäckas psykiskt. Jag trodde då på rättssystemet och anmälde till DO. Efter det förvandlades mitt liv till ett “helvete”. Jag entledigades, min arbetsplats togs ifrån mig och arbetsgivaren sa att jag aldrig skulle få återkomma. Men tack vare mina arbetskamraters starka reaktioner kunde jag ändå komma tillbaka, men visst knäcktes jag psykiskt så att mitt liv sedan dess har hängt på en skör tråd. Efter anmälan till DO har jag aldrig fått möjlighet till likvärdiga arbetsuppgifter, fortbildning eller löneutveckling som mina övriga kollegor. Sedan dess har mina chefer nedvärderat mig, hållit mig utanför, och tilldelat mig enkla arbetsuppgifter vilket har negativt påverkat min karriär, kompetens-, löneutveckling och delaktighet i arbetet.

 

Min arbetsgivare VG-regionen är Sveriges största arbetsgivare med mer en 50 000 anställda och det står i antagna riktlinjer att diskriminering, kränkande särbehandling och trakasserier inte accepteras. Alla anställda, inklusive chefer, måste följa dessa riktlinjer. Tyvärr är min erfarenhet så att överordnade inom Västra Götalandsregionen automatiskt tar ställning för chefer som diskriminerar, och med hjälp av skattefinansierade jurister vilseleder, försvårar och förhalar en juridisk process tills dess preskription uppnås.

Det är den diskriminerade som görs till ett problem, inte själva diskrimineringen eller repressalierna.

 

Göteborgs Rättighetscenter gjorde en juridisk opartisk diskrimineringsutredning och kom till slutsatsen att jag är utsatt för direkt diskriminering och repressalier. Även Sveriges Ingenjörer ställde sig bakom deras utredning. Facket och arbetsgivaren förhandlade i över ett år med lokal och central förhandling. SKL:s jurister hänvisade till preskription, vilket fackets ombud bestred och den centrala förhandlingen avslutades i oenighet. I den centrala förhandlingen ändrade Sveriges Ingenjörer efter hand sina yrkanden utan min vetskap och de började bl.a. blanda ihop den direkta diskrimineringen med repressalier och tvärt om. Sveriges ingenjörer hade inför slutförhandlingen lyssnat igenom alla mina inspelningar i dess helhet och börjat dra egna slutsatser. ”Att jag likabehandlades med en annan och därför befann mig i en jämförbar situation, vilket gjorde att jag inte var diskriminerad.” Vad Sveriges ingenjörer inte visste var att den person de nu jämförde mig med var en sedan lång tid tillbaka pensionerad medarbetare som förbjöds att som pensionär får komma in och arbeta för privat bruk.

 

Mitt fall visar på att det kan bli förödande konsekvenser i en förhandling när den sker över huvudet på kärande och när missuppfattningar blir till bestämda uppfattningar. Jag fick aldrig någon möjlighet att framlägga bevis genom vittnen, dokument och ljudupptagningar, som påvisar fackets felaktigheter och arbetsgivarens framförda falsarier.

På grund av sin missuppfattning tog Sveriges Ingenjörer beslutet att inte bevilja mig rättshjälp, med motiveringen att de inte trodde sig kunna vinna framgång i AD. Jag skulle bli tvungen att driva ärendet vidare på egen hand. Då gjorde jag en DO anmälan vilket avslutades med vändande post, där DO inte tog någon ställning till om jag är diskriminerad eller utsatt för repressalier.  DO ansåg i sin motivering att mitt ärende inte skulle ha någon större samhällspåverkan mot diskriminering.

 

Trotts min starka bevisning med (vittnen, ljudupptagningar och dokument) läggs mitt långvariga ärende ned som berör både direkt diskriminering och repressalier. Detta ger signaler till alla utsatta att vara tysta och att acceptera förhållandet. Med tanke på mitt ärende kan man säga att i handling tillåts diskriminering och repressalier av funktionsnedsatta, av Västra Götalandsregionen, SKL, Sveriges Ingenjörer och DO. I mitt fall har det tillåtits fortgå i 13 år utan att jag fått möjligheten att få det prövat i domstol. Den enda som granskat ärendet är Göteborgs Rättighetscenter och de kom till slutsatsen att jag i lagens mening är direkt diskriminerad samt utsatt för repressalier. Om jag och andra i min situation med stark bevisning vill driva ärendet privat är det i praktiken omöjligt pga. de höga kostnaderna. Även om man anser sig kunna vinna i domstol, så täcker inte det låga skadeståndet de höga kostnaderna, vilket sätter lagen mot diskriminering ur spel för de drabbade.

Att inte bli diskriminerad är en mänsklig rättighet.

 

Med tanke på FN:s rapport över Sveriges stigande antal självmord och arbetslösa bland funktionsnedsatta vill jag här likt FN uppmana regeringen att identifiera och hantera situationen och vill få till en rejäl förändring mot en mer tillämpbar diskrimineringslag. Jag upplever en kraftlös/otillämpbar lag med tilltagande acceptans i att diskriminera funktionsnedsatta i arbetslivet, och ett rop på hjälp viftas bort av dem som ska se till att diskriminering och repressalier förhindras. I mitt fall har detta lett till förstörda familjerelationer, och djupa depressioner med självmordstankar.

 

Min förhoppning är att öka insikten så att regeringen ser allvaret på FN:s och Europadomstolens kritik och försöka bryta diskriminering och kränkande särbehandling av funktionsnedsatta som förekommer i handling.

 

Själv kan jag inte lämna det här bakom mig förrän jag ser en förändring. Om den uteblir, ser jag inte någon annan utväg än att försöka driva frågan vidare tills jag inte orkar längre, och kanske likt andra funktionsnedsatta drivs till en sista utväg, pga. att tydliga diskrimineringar och repressalier får fortgå.

 

Till Regering.

  • Få ner den oroväckande ökningen av antalet självmord bland funktionsnedsatta.

 

  • Förändra preskriptionstiderna som är alldeles för korta. Det är mycket tidsödande att få fram juridiskt hållbar bevisning och att utreda ärenden likt mitt. En enskild händelse räcker inte långt för att kunna knyta ann till diskriminering eller repressalier.

 

  • Att med stark bevisning inte kunna få ett ärende prövat i domstol, påvisar att det inte finns någon rättssäkerhet när det gäller våra mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta i Sverige. Därför behövs en skärpning när det gäller att få lagen mot diskriminering av funktionsnedsatta tillämpbar.
  • Att få till en lagstiftning som t.ex. den i Italien om kvotering för att integrera funktionshindrade i arbete!
  • Ska vi i Sverige acceptera att framförda diskrimineringar med repressalier kan drivas till preskription?
  • Hur kan utsatta få juridisk hjälp för att få sina ärenden utredda och granskade?
  • Hur många ärenden har DO eller fackförbunden drivit till AD de senaste åren angående diskriminering av funktionsnedsatta?

 

  • Vilken hjälp kan drabbade få för att kunna vände sig till Europadomstolen när Sverige inte lever upp till mänskliga rättigheter?
  • En förklaring varför offentliga sektorn inte anser sig ha råd att juridiskt hjälpa utsatta. När offentliga sektorn har råd att försvara påvisade diskrimineringar med jurister och då får det kosta hur mycket som helst av våra skattemedel?

 

Till sist.

 

Mitt ärende visar det paradoxala i att vår offentliga sektor som säger sig inte acceptera diskriminering, i stället för att motarbeta diskriminering, kan lägga stora ekonomiska resurser av våra skattemedel för att osynliggöra diskriminering. Jag kan framlägga bevis att funktionsnedsatta inte har något rättsskydd om de diskrimineras på sina arbetsplatser i Sverige. Här behövs en skärpning från vackra ord till verklig handling.

 

Om vi inte upprätthåller trygghet, lagar och mänskliga rättigheter för våra medborgare, då banas vägen för en genererande fascism. När utsatta känner en övergivenhet kan känslor som ”vi och dom” växa vilket kan få förödande konsekvenser.

 

Att inte ta ställning mot diskriminering, innebär acceptans av en fortgående diskriminering. Är det acceptabelt att:
– jag är den enda som inte får utföra arbete i det jag är anställd för efter DO anmälan?
– jag får mindre lön och löneökning efter att ha gjort en DO anmälan?
– chefer säger att de ska se till att jag aldrig kommer att få gå upp i arbetstid om jag tar upp den direkta            diskrimineringen som är juridiskt styrkt i utredningen?
– det skall ställas högre utbildningskrav på mig än på övriga kollegor efter att jag gjort en DO anmälan?
– jag är den enda på min arbetsplats som förflyttas mellan olika sektioner utan mitt medgivande efter DO         anmälan?
– jag inte ska få arbeta med det som vi kommit överens om efter DO anmälan?
– få lägre pension pga. lägre löneutveckling som uppstod och fått fortgå efter DO anmälan?
– jag ska acceptera diskriminering och repressalier efter att ha påtalat kränkande särbehandling i vår              verksamhet?
– att vikarier får de arbetsuppgifter jag fråntagits efter min DO anmälan och arbetsuppgifter som AG till           DO säger sig inte ha behov av?
– offentliganställda chefer som ljuger ska få fullt stöd med våra offentliga medel mot svaga utsatta                  anställda?
– bli hånad av chefer som anser sig ha fått rätt, för att det aldrig kom till rättslig prövning i AD?
– mobbad och må dåligt för att man säger ifrån?
 

 

 

Med vänliga hälsningar!

 

Ulf Magnusson

 

 

 

 

PS. ett studiebesök kanske öppnar upp ögonen?

%d bloggare gillar detta: