”Det är inte så svårt att inte se men det är svårt att inte bli sedd”

”Det är inte så svårt att inte se men det är svårt att inte bli sedd”
”Se möjligheterna inte hindren”
”Det är inte hur jag har det, utan hur jag tar det”

Jag är helt blind, jag var läkarsekreterare 19 år, det gick inte då västragötalandsregionen införde nytt journalprogram, blinda kunde inte jobba i denna grafiska miljö. Efter letande av jobb tog regionen sitt ansvar, ja, med en ringa kostnad förstås, arbetsförmedlingens höga bidrag fanns ju där som dom gärna tog emot. Min vardag började åter och glädjen kom tillbaka efter att jag känt mig nere då jag inte kunde jobba som läkarsekreterare. Jag satt mest och skrev journaler dagen lång, mina seende kollegor jobbade i receptionen, fick den sociala patientkontakten men inte jag. Den växeltillsats jag hade för att jobba i telefonväxeln var borta då jag kom åter efter föräldraledigheten.

Nu tog ju ”Snälla regionen” sitt ansvar, jag hade inga kollegor. Jag var utbildad regioninformatör, visade hjälpmedel och åkte runt överallt och berättade hur det är att inte se. På den hemsida jag skapade och lärde mig kom glädjen. Men sen…I april kontaktades jag, allt ska bort, när hälsan har inte råd. Vad? inte råd? De har bidrag, ska de lägga ner något de haft och tillåtit i 17 år, nej nej, detta är uppskattat. Vad händer med en glad social människa?? Arbetslösheten är stor, synskadade har svårt få jobb, den psykiska ohälsan ökar.

Jag kämpar, för att vi ska få tillgång till fb, att man ska beskriva med ord vad som läggs på foton, jag är nog en informatör dygnet runt. Vad händer då man vill ta bort detta man byggt upp, man vill riva ner, är det så lätt? Den glada sociala personen blir värdelös, ser sig själv så i alla fall, allt som varit roligt mister sin glädje. Man får tvinga sig göra allt man tyckt om. Man letar trots allt efter glädjen, vägrar låta dom vinna, ber dagstidningen skriva. Då är artikeln låst så att man inte får dela den i fb, twitter m.m Vägrar ändå lägga mig ner.

Måste hitta vägarna ”Den där Torkild” som jag läser dagligen, han som ger mig av sin energi, glädje, hur vore det visa att hur ensam och ledsen du än är så kan du med tankens kraft ändå kämpa vidare, du kan bara gå ner dig helt om du själv tillåter det. Det är tufft, man måste tvinga sig göra allt det där som man förr bara gjorde. Ett litet gilla i fb, en kommentar på sin fb-sida, ett sms, ett mail, att läsa tänkvärda ord, det där lilla, som plötsligt blir så stort, det gör att man på något sätt inte bryts ner. Kroppen protesterar, sömnen vägrar infinna sig men tackvare fina sidor i fb så orkar man vidare. Tack Torkild för din fina tillgängliga grupp. En dag ska vi träffas.

Anita Johansson synskadad

Egen hemsida www.radiosyn.se

%d bloggare gillar detta: