Barbro Lewin
Några reflektioner efter Kalla fakta 10 november 2013 Avslag till varje pris
Alla som är engagerade för funktionshindrades rättigheter har anledning att vara tacksamma mot TV4 för att Kalla fakta har kunnat göra detta upplysande, sorgliga och tankeväckande program. För detta är i dagsläget ingen politisk fråga. Maria Larssons fokus ligger helt på att minska kostnaderna för LSS-insatsen personlig assistans. För tillämpningen av övriga LSS-insatser finns betydligt mindre intresse. Kanske kan åtminstone några andra politiker inse att det finns anledning att oroa sig för hur LSS efter 20 år inte har tillämpats och utvecklats som samtliga riksdagspolitiker tänkte sig!
Den ursprungliga tanken att de starka rättigheterna enligt LSS skulle minska skillnaderna mellan kommunerna har inte alls förverkligats. Det kommunala självstyret är fortsatt starkt och det gör att det fortfarande spelar roll var man bor. Istället för att LSS skulle vara en pluslag som kompletterar SoL med ett högkvalitativt stöd verkar det som om de två lagarna flyter ihop.
Reinholdsson använder ordet erbjuda. Det säger mycket om hur han ser på LSS. Han verkar inte inse den fundamentalt viktiga skillnaden mellan SoL och LSS. Enligt SoL är det OK att använda ett erbjude-tänk. SoL är ingen stark rättighetslag, rättigheterna till stöd är villkorade – kommunens ekonomi avgör generositeten. Ambitionsnivån är låg, det är bara en skälig levnadsnivå som krävs.
Med LSS är det något helt annat. LSS är en stark rättighetslag där den enskilde rättighetsbäraren ska ha inflytande både i handläggningssituationen – dvs när det gäller att få en viss, specifik insats beviljad – men också när man har stöd och service av personal, dvs i själva verkställigheten i praktiken.
Myndighetsutövningen enligt LSS sker i två steg. Först ska personen erkännas som rättighetsbärare, att man tillhör personkretsen för LSS. Sedan ska handläggaren pröva om man har behov av den insats som söks. Och då ska den enskilde ha stort inflytande. Det innebär att både behov och önskemål ska beaktas. Behov kan man ju alltid diskutera, handläggaren kan tycka att jag klarar det här och det där medan jag tycker att visserligen är det så, men då har jag varken tid eller kraft att göra det jag önskar och vill. Mitt liv blir bara slitsamt och tråkigt, jag upplever inte de goda levnadsvillkor som jag har rätt till enligt LSS.
Och goda levnadsvillkor är ett kvalitetsbegrepp och ett mycket individinriktat sådant. Det är den enskilde som avgör om man upplever att stödet har den kvalitet som ger de goda levnadsvillkor som man har rätt till. Socialstyrelsen är tydlig med detta. Det kommunerna kan garantera är olika förutsättningar för goda levnadsvillkor, att man t ex beviljar de insatser som efterfrågas, när personer inte tycker att deras levnadsvillkor är goda. Ledsagarservice är en sådan insats som behövs för att man inte ska behöva vara hänvisad till personalen även på fritiden och till aktiviteter där antingen alla följer med eller så blir det ingen aktivitet alls. Det kan handla om att det finns tillräckligt med personal, som också har hög kompetens i gruppbostaden. Det kan handla om att respektera den funktionshinderpolitiska principen att man inte ska ha merkostnader för sitt funktioinshinder. Det kan handla om att man inte organiserar verksamheten som om den är en SoL-verksamhet, t ex bygger gruppbostäder som helt lämnat den lilla gruppens princip eller att gruppbostaden samlokaliseras med äldreboenden. Det finns många, många exempel på att kommuner har börjat behandla LSS som att det inte finns någon skillnad mellan lagarna.
Vid ett undervisningstillfälle som jag hade sa en handläggare så här: Vår jurist har sagt att det inte är någon skillnad på skälig levnadsnivå och goda levnadsvillkor! Det yttrandet gav mig förstås anledning att vara mycket tydlig med de stora skillnaderna mellan lagarna och hur viktigt det är att få sin sak prövad enligt LSS av handläggare och domstolar som själva förstår skillnaderna.
Det är sorgligt att kommuner med hjälp av Reinholdsson och andra jurister blundar för vad politikerna avsåg med den fantastiska rättighetslagen LSS! Och tyvärr ligger problemet delvis hos förvaltningsdomstolarna. I strikt juridisk mening är det nog svårt att hävda att deras lagtolkning är inkorrekt. LSS är inte särskilt tydlig när det gäller det fundamentalt viktiga värdet goda levnadsvillkor. Inte heller är lagen tydlig med vem som ska ha tolkningsföreträde om när det föreligger goda levnadsvillkor. Jag har sett många exempel på att Högsta förvaltningsdomstolen anser att det är kommunen som har tolkningsföreträde.
Min nuvarande forskning handlar just om detta, att beskriva hur domstolarna uppfattar kvalitetsvärdet goda levnadsvillkor och vilka konsekvenser det har för kommunernas LSS-tillämpning. Domstolarna spelar därmed en avgörande politisk roll. Deras rättspraxis möjliggör en minsta-möjliga-strategi. Kommunerna kan hålla sig inom lagens gränser och för många funktionshindrade medborgare innebär denna strama rättspraxis både att man faktiskt inte längre upplever goda levnadsvillkor och framför allt en stor oro inför framtiden. Politikerna måste ta sitt ansvar och återupprätta LSS!

 

funktionshinderforskare och medlem i Uppsala FUB

%d bloggare gillar detta: